Började veckan med en klassutflykt till Arholma. Inget cyklande för min del, men det blev ju en hel del promenerande för mig därute i alla fall, i förhållande vad jag är van med. Bodde på ett ställe som hette Bull-August vandrarhem och var väldigt mysigt. Jag fick bo i ett "allmänt" rum eftersom sängarna hade ribb-botten och det är ju inte direkt lämpligt att sova i när madresserna på dylika inrättningar är av modell tunnaste laget...somnat i sängen och vaknat på golvet hade det väl blivit då.

Så man KAN ju se det som att jag fick lyxrummet med TV och öppen spis, fast sova på vanlig soffa med extra bäddmadrass. Man kan ju se på det som något positivt, och det har jag ju lärt mig här på Väddö så... ;-)

Såg väl som vanligt inte så mycket av omgivningen för jag orkade inte följa med på promenaden på tisdagen, eftersom promenaden till båten var nog för mig, men det lilla jag såg gav mersmak och dit vill jag verkligen ta mig igen på sommarutflykt.

Vi har nu haft två repetetioner inför "publik" (totalt 4 personer) och har då fått strålande kritik på revyn. Så det ser ju lovande ut vill jag lova.
Jag känner mig riktigt nöjd med det vi åstadkommit faktiskt. Känns bra. Men faaaan vad trött jag blir!! Är helt slut i kroppen och helt tom i skallen.

Barnledig är jag ikväll å allt, så man skulle ju kunna bege sig ut och svira på byn, men det blir nog kudden istället...

Att jag är barnledig beror på att Leo har läger med sin klass i skolans gympasal! Jättekul idé! Dom slår upp tält och så hade dom hängt upp presseningar och lagt ut madrasser om inte alla hade tält. Leo ska sova i sin kompis E's tält, får även låna sovsäck och annat som behövdes. Är kul att Leo fått en kompis och jag har fått bra kontakt med familjen, känns kul för framtiden så killarna kan få hålla kontakten.
Leo fick nämligen sova över där när jag var på Arholma.
Allt sånt här gör att det känns väldigt trist att rean åka här ifrån, det är nu som Leo fått riktiga kompisar och jag börjar få kontakt med föräldrar i klassen och då ska man åka härifrån. Jätteskumt. Verkligen. Jag ska verkligen anstränga mig till max så att kontakten bibehålls.

Fredag imorrn och aktiv helg följt av besök på stora sjukhuset på måndag...

Sista veckan! Helt ofattbart? VART har det här året tagit vägen?

Intressant dag på livsåskådningslektionen. Hade inte gjort uppgiften så jag svarade på frågor själv och fick iväg mejl till personen jag ville intervjuva, fick svar att han gärna ställer upp på telefon intervju! Så nu ska jag intervjua Christer Sturmark, ordf i Humanisterna. Spännande! Eftersom jag inte visste om jag skulle få svar så fick jag förslag på att intervjua Leo, så det har jag också gjort! Jag blev klart imponerad över hans svar på rätt stora djupa frågor! Han är klok som en bok min lilla son...

Jag satt leendes och njöt av kvällen utomhus efter just avslutad frågestund med prinsen då en man med hund passerar förbi. Han dröjjer sig kvar och hunden kommer fram till mig, jag hälsar på hunden och får då frågan:
Varför har du inte hund? Då skulle du inte behöva vara så väldigt överviktig, då promenerar man, och promenerar man...
Vid det här laget har leendet frusit till is och klumpen bildats i magen och orden nejnejnejnej orkar inte, ringer i öronen..
Sen kommer det mera...
Jag måste få fråga, hur kan det komma sig att man är så fruktansvärt överviktig?
Jag svarar inte och försöker titta bort. Måste jag förklara mig? Måste jag ständigt och jämt ursäkta mig för att jag finns till? Först tänker jag bli klämkäck där och säga ja men nu går jag ju här på Väddö och håller på att gå ner i vikt. Men nej. Det är inte jag. Det är inget jag står för. "Du" som främling ska fullständigt skita i VARFÖR jag är överviktig när du träffar mig för första gången. Det har "Du" fan inte med att göra! Han fortsatte väl prata och klumpen i magen blev större, så till slut sa jag iaf:
"Du får ursäkta, men jag tycker det är fel att fråga det du just frågade till en vilt främmande människa."
Han gick till slut och jag började stortjuta och världen rasade samman för en stund igen, trots att det fortfarande var en skön sommarkväll hade jag ingen lust att vara kvar ute, så jag gick in till en undrande Leo som undrade varför mamma bölade. Berättade att jag träffat på en elak gubbe... han skulle ge sig ut och "ge sig på honom", min egen riddare...  

Gubben sa att han var psykolog, men på fejjan har vi redan kommit fram till att han var psykopat! ;-)

Till nåt roligare... här får ni läsa intervjun med min kloka fina son!

Livsåskådningsintervju med Leo Jonasson , 8 år.

Vad tänker du om döden?

Ehm, mellan..

Ja..ok, men vad ÄR döden tror du?
Jo, döden är en person som gör att det händer olyckor och så och att personer dör varenda timme i andra länder.

Är du rädd för döden?
Njaa… litegrann!

Hur tycker du att man ska vara mot andra människor?
Man ska vara snäll. Men om man är riktigt arg så får man säga: Nu är jag riktigt arg! Nu vill jag inte prata mer och nu sticker jag och så ber man personen att säga förlåt.

Föds människan god eller ond?

Det beror på. Om mamman är ond blir sonen ond, och ja om mamman är god får hon ett gott barn!
Om mamman är en ond kvinna som föder en god son, måste den springa ifrån den onda kvinnan när den är ja..halvstor, annars kommer den lära sig onda saker!

Ska man få straffa någon så man dödar den? Kan man ha gjort något så illa?
Om man har stulit typ juveler ska man ha ett straff. Om det är en ond person måste man göra så den dör.

Tycker du att man ska få hjälpa riktigt sjuka människor att dö? När man vet att dom kommer att dö snart ändå?

Du menar att man gör som med smulan? (Vår katt som vi avlivat..)

Ja, just..ungefär så..
Om den har typ nån svår hjärtsjukdom eller ja hjärtinfarkt, då måste man låta den få dö för då finns det ju inga mediciner.

Tror du på Gud?

Nej, det är en folksaga. Men dom tror att hon finns, men många går till kyrkan då och då och ber och så ,lite då och då…

Ok.. Vad är då Gud som dom tror på?

Jo, Gud är doms låtsas värdefullaste mamma eller pappa.

Varför tror du att man lever?

Jo, för att man…jo bara lever? (och rycker på alarna)

Har du något som du längtar efter?
Jo, att jag längtar efter nya pokémon och att vi lever i pokémonvärlden!

Vad är att vara lycklig för dig?
När du lovar mig nåt stort! Att få göra nåt kul..typ bada.

Vad drömmer du om?
Jaa..att leva i pokémonvärlden! (bestämt!)

Kan man bli lycklig av saker, typ leksaker?

JAA!!!

Om du visste att du skulle dö imorgon, vad skulle du göra då?
Skulle bara säga hej då och jag kommer sakna er…

Vilka är er då?
Ja, typ vänner..du. och så…

Om du skulle bjuda 4 personer på middag vilka skulle du bjuda då?
*blir fundersam*
Det måste ju bli typ när vi är stora… Ehm,brushan Leon, William och Kasper…och…och…

Kanske Elis då? Ska inte han få lära känna dina kompisar?

Hmm.. ja ok då. Han och Ludvig..

Vad skulle ni prata om då?
Hur de har haft det i livet, hur det var när de var ungdomar. Hur de levde här på jorden. Hur deras barn ser ut.. ja alltså om de har några…

Tror du att det finns en själ?
Nej det finns inte. Man kan inte säga det för den är osynlig.
Men man känner den när man känner..”jag kommer sakna dig väldigt mycket..”

Jag läste upp det moraliska dilemmat. Och frågade:
Skulle du låta 1 eller 5 personer dö?

Jag skulle låta 1 person dö. Fast helst vill jag att ingen ska dö och springa in till tågchauffören och skrika: ”Stanna tåget!!”
Och kanske varna folk och säga till nu blir det blod!!



Intervjuare ”Mamma” Maria Eriksson

Det närmar sig verkligen nu...

För att uppdatera lite kring mitt förra inlägg som bara försvann i sajberspejs, så berättade jag bla att vi hade en kristerapeut på skolan som satt med oss en förmiddag och det kändes bra eftersom han som hade erfarenhet av krissituationer tyckte att det var en av de magstarkaste historier han stött på som vi har gått igenom. Det kändes bra att få höra att någon helt utomstående tyckte att detta var en STOR och mycket udda händelse att behöva gå igenom. Nu när jag kunna lägga det lite bakom mig tycker jag till stora delar att det hanterats på ett bra sätt; Saker kan nog ALLTID hanteras på bättre eller annorlunda sätt, men det blir godkänt.

Jag är inte arg längre. Jag är ingenting längre. Alltså iförhållande till själva händelsen, händelserna. Det är en fruktansvärd tragisk historia.

But life goes on.

Det är hektiska tider på Väddö nu. Och solen den skiner.

Och jag ska flytta hem snart!

Shit, massor att fixa ju... :-O

Och på måndag blir det Arholma, men inte med cykel för min del... tiden var för knapp.
Sen ska Leo på "läger" nästa To-Fr.
Och jag har tydligen gått med på att STARTA i Vårruset den 2/6...

Som sagt... de é mycke nu!!

Jag är på pissFUCKhumör idag och skrev ett långt inlägg för nån timme sen och så bara hängde sig det pissjävla dum-internet! *morr*

Så, det får bli en annan gång...
(skvallra inte för Leo att jag svurit så mycket...jag får onda blickar då...)

Det jag nu kommer att skriva är så obegripligt, så ofattbart, så tragiskt att man storknar och häpnar och ja, jag vet inte vad....

Det är ju alltid en fråga vad man ska skriva i ett sånt här forum, men jag skriver som det kommer och jag skriver utifrån det som är MIN sanning just nu.

Just nu är det väldigt kaotiskt och kanske kommer jag aldrig få tillgång till den absoluta sanningen, men jag måste skriva om det och jag måste skriva om det i just det här formatet, för det här är min kanal, min ventil och mitt uttrycksmedel och har så varit det senaste decenniet.

Därför skriver jag det här inledande stycket som en disclaimer.

Detta är min subjektiva sanning genom mina upplevelser av händelser och samtal...

Jag har ju skrivit om en klasskamrat som fått ett tragiskt besked om elakartatd sjukdom med begränsad tid kvar att leva. Jag har skrivit om sorgen att veta att ett liv kanske snart är till ända. Jag har skrivit om en människa jag tyckt väldigt mycket om, trots det lilla som jag egentligen kände henne...

Fast allt är bara ljug. Allt är bara påhitt...

Det är inte sant. Eller själva sjukdomen eller nån sorts sjukdom har hon ju. Människan är mytoman. Ingenting hon sagt är sant. Hela hennes liv är uppdiktat.

På ett sätt blev jag inte chockad när vi fick reda på det, för jag har känt att det är något som inte stämmer, jag har känt att jag dragit mig undan henne och trott att det ligger hos MIG att jag inte ville komma närmare i och med att vi fick "dödsdomen", och innan dess trodde jag att det var JAG som har så svårt att närma mig människor. Men i och med att det här beskedet kom så kände jag bara "Aha, så det var nåt som inte stämde iaf..."

Och visst är det lätt att säga i efterhand att man nog "anade" något, fast å andra sidan gjorde jag det ju inte.

Jag gick ju omkring och SÖRJDE att jag inte skulle få lära känna den här fantastiska kvinnan på ett bättre sätt; Allt hon sa, allt hon upplevt och gjort. Så drabbades hon av precis ALLT på en gång liksom, vilken rättvisa finns det här i världen då?

Hur kan man inte annat än bli bländad och fascinerad av en kvinna som säger sig studera till präst, ha ett förflutet som en person som är behjälplig i situationer där hon hjälper utsatta kvinnor som varit utsatt för diverse övergrepp? Hur kan man undgå att fascineras av en kvinna som säger sig vara personlig VÄN med personer som man själv hyser enorm respekt för, som Jonas Gardell, Stefan Einhorn mfl.

Hur kan man inte dras med en människa som säger sig ha oändliga tillgångar, men framställer det ändå på ett relativt smakfullt sätt att jag har verkligen så jag klarar mig och nog lite mer än så. Hon har lovat, och hon ska bidra och hon oroar sig över alla andras välmående än just sitt eget. Och jag tänker..förlåt, TÄNKTE, en sån människa... hon tänker bara på alla andra och aldrig på sig själv...

Hur kan man undgå att tycka livet är orättvist för en människa vars f.d man tar livet av sig i hennes bostad och en vecka senare få ett besked att man har galopperande skelettcancer? Hur kan man undgå att känna sympati? Hur kan man undgå att bli chokerad?

Mannen lever och sjukdomsstatusen vet man varken bu eller bä om. Tillgångarna verkar vara nada, och tja... de personliga vännerna är nog lika personliga som till mig, dvs inte alls...

Och har står man nu som ett stort gapande fån och undrar, vad fan är det som händer egentligen?

Här snackar vi käftsmäll så det ryker om det.

Så... det är såhär det känns att bli bestulen på sina känslor?

Allt är så fruktansvärt overkligt.

I'm living in twilight zone....

Idag har jag ÄNTLIGEN varit i vatten!! Det gick jättebra att ta sig i och lättare än vad jag trodde att ta sig upp, men det kändes rejält i benen.
När jag var och tittade på bassängen innan vattengympan började så var jag verkligen svajjig och klarade inte av att balansera på den lilla stegen, så det är skönt med lite såna där referenspunkter där jag verkligen ser förändring.

Att styrkan i benen verkligen kommit tillbaka fick jag ytterligare bevis på idag då jag fick göra ett konditionstest. Jag tog mig upp på cykeln UTAN pall! Och hade förbättrat mitt värde ytterligare, denna gången från 15-->16,5.

Idag fick jag även kallelse till inskrivningssamtal för operation nr 2...

Jomensåatt, det rör ju på sig....

;-)

Efter förra helgen så var lugnet som förflöt den här helgen mycket välkommet! Blev tyvärr ingen brasa för det är fortfarande för långt att gå dit, sen var det mulet och det kom ju tom en regnskvätt. Vi åt dock middag tillsammans med Jejjan och Charlotte; Klassiskt fredagsmys med tacos blev det och sen myste vi vidare på rummet och kollade TV Leo och jag. Behagligt...

Lördagen blev en mycket rolig dag för Leo då han först hade sin kompis Elis här på besök ("...vi är inte klasskompisar mamma, vi är RIKTIGA kompisar!!" :-D) dom spelade wii och så fick dom varmkorv med bröd till lunch, medans jag kunde vara i tvättstugan ifred utan uttråkad son som sällskap! Sen hämtades killarna av Elis mamma och så var dom ett par timmar hemma där, så jag kunde fortsätta roa mig i tvättstugan och dessutom få till en hyfsad storstädning! Dammade sängar och rentvättade sängkläder; Täcken, kuddar OCH lakan! Vi sov verkligen gott den kvällen, renbäddat är verkligen vardagsly+!! Till middag blev det egengjorda hamburgare, för dom hade såna där goda hamburgerbröd från ma+.

Söndagen hände inte mycket alls, en riktig slappardag. Gjorde dock ordentlig middag. Kycklingklubbor som jag marinerade själv och stekte i ugn och klyftpotatis i ugn. Till det sallad och gräddfilssås.

Så jag har faktiskt lagat mat 3 av helgens tre dagar då mitt mål är 1 av 3 dagar. Inte så pjåkigt...

Motionen blev det sådär med, ja ett par turer fram och tillbaka till tvättstugan och ett hyfsat intensivt städpass är ju inte att förakta...

Fast motion lär jag ju få den här veckan!

Det började idag med ett besök i skogen! Har ju inte kunnat med upp till vindskyddet förut, men nu känner jag mig ju mycket stabilare och kan hantera att gå i lite mer "kuperad" terräng! Det hade ordnats fram en jeep så jag kunde få åka bil nästan ända fram, men behövde gå en kort sträcka på skogsstig och så en kort sträcka som var rejält brant! Som tur är kan man välja alternativa vägar vid de mest branta partierna, så det gick hyfsat bra! Hade oroat mig en del, men inte alls så mycket som jag trodde att jag SKULLE ha oroat mig. Glömde stavarna hemma som jag hade tänkt ta med mig och dom hade behövts! Men vad gör man när man befinner sig i skogen? Jo man scannar av marken och hittar såklart en lämplig vandringsstav! Den var ett ypperligt stöd.

På plats i skogen skulle mina klasskamrater och Leo (som var med pga av studiedag i skolan..) ut på ett litet äventyr, ett stressäventyr. Dom blev uppdelade i två lag och skulle hämta information vid fyra stationer var. Men påvägen kunde de stöta på diverse hinder iform av en terrorist, strålningsbomber, larmbommar och rörelsekameror. Genom att utföra diverse gruppövningar vid dessa hinder kunda man undfly dessa störande moment!

Leo var som sagt med och jag hade väl tänkt att han skulle hålla mig sällskap vid lägerelden, men han fick vara med på själva äventyret, och jag tror han uppskattade det mycket. Han kom ju själv med förslaget:

"Eftersom min mamma inte kan vara med och gå runt, så kan ju jag ja, liksom ersätta henne, ta hennes plats..."

Min prins och min riddare...<3

Han var med i "Team Blå" och det var dom som kom först tillbaka till "lägret" och det andra laget dröjde, så han fick följa med vår Lärare Peter på "spaningsuppdrag" för att rädda det andra laget. Det märktes att han var med i spelet fortfarande, för när de närmade sig en "strålningsbomb" så frågade han allvarligt Peter:

"Är dom där bomberna aktiverade fortfarande?" När peter lugnt hade tänkt att passera förbi bara... han fick snabbt finna sig och göra den skyddande aktiviteten... ;-)

Även denna vecka har börjat bra och imorrn ska jag försöka ta mig i simbassängen för första gången... eller ja... I lär jag väl komma rätt enkelt... det är ju UR som är orosmomentet...men tror min benstyrka tilltagit nog att det ska gå...

Vi får väl se....

En dag i skogen, Leo med sina lagkamrater i Team Blå...

Visst, det kan ju vara vackert i skogen också... 

 ...men njae...jag är skeptisk... ;-)