Det jag nu kommer att skriva är så obegripligt, så ofattbart, så tragiskt att man storknar och häpnar och ja, jag vet inte vad....

Det är ju alltid en fråga vad man ska skriva i ett sånt här forum, men jag skriver som det kommer och jag skriver utifrån det som är MIN sanning just nu.

Just nu är det väldigt kaotiskt och kanske kommer jag aldrig få tillgång till den absoluta sanningen, men jag måste skriva om det och jag måste skriva om det i just det här formatet, för det här är min kanal, min ventil och mitt uttrycksmedel och har så varit det senaste decenniet.

Därför skriver jag det här inledande stycket som en disclaimer.

Detta är min subjektiva sanning genom mina upplevelser av händelser och samtal...

Jag har ju skrivit om en klasskamrat som fått ett tragiskt besked om elakartatd sjukdom med begränsad tid kvar att leva. Jag har skrivit om sorgen att veta att ett liv kanske snart är till ända. Jag har skrivit om en människa jag tyckt väldigt mycket om, trots det lilla som jag egentligen kände henne...

Fast allt är bara ljug. Allt är bara påhitt...

Det är inte sant. Eller själva sjukdomen eller nån sorts sjukdom har hon ju. Människan är mytoman. Ingenting hon sagt är sant. Hela hennes liv är uppdiktat.

På ett sätt blev jag inte chockad när vi fick reda på det, för jag har känt att det är något som inte stämmer, jag har känt att jag dragit mig undan henne och trott att det ligger hos MIG att jag inte ville komma närmare i och med att vi fick "dödsdomen", och innan dess trodde jag att det var JAG som har så svårt att närma mig människor. Men i och med att det här beskedet kom så kände jag bara "Aha, så det var nåt som inte stämde iaf..."

Och visst är det lätt att säga i efterhand att man nog "anade" något, fast å andra sidan gjorde jag det ju inte.

Jag gick ju omkring och SÖRJDE att jag inte skulle få lära känna den här fantastiska kvinnan på ett bättre sätt; Allt hon sa, allt hon upplevt och gjort. Så drabbades hon av precis ALLT på en gång liksom, vilken rättvisa finns det här i världen då?

Hur kan man inte annat än bli bländad och fascinerad av en kvinna som säger sig studera till präst, ha ett förflutet som en person som är behjälplig i situationer där hon hjälper utsatta kvinnor som varit utsatt för diverse övergrepp? Hur kan man undgå att fascineras av en kvinna som säger sig vara personlig VÄN med personer som man själv hyser enorm respekt för, som Jonas Gardell, Stefan Einhorn mfl.

Hur kan man inte dras med en människa som säger sig ha oändliga tillgångar, men framställer det ändå på ett relativt smakfullt sätt att jag har verkligen så jag klarar mig och nog lite mer än så. Hon har lovat, och hon ska bidra och hon oroar sig över alla andras välmående än just sitt eget. Och jag tänker..förlåt, TÄNKTE, en sån människa... hon tänker bara på alla andra och aldrig på sig själv...

Hur kan man undgå att tycka livet är orättvist för en människa vars f.d man tar livet av sig i hennes bostad och en vecka senare få ett besked att man har galopperande skelettcancer? Hur kan man undgå att känna sympati? Hur kan man undgå att bli chokerad?

Mannen lever och sjukdomsstatusen vet man varken bu eller bä om. Tillgångarna verkar vara nada, och tja... de personliga vännerna är nog lika personliga som till mig, dvs inte alls...

Och har står man nu som ett stort gapande fån och undrar, vad fan är det som händer egentligen?

Här snackar vi käftsmäll så det ryker om det.

Så... det är såhär det känns att bli bestulen på sina känslor?

Allt är så fruktansvärt overkligt.

I'm living in twilight zone....

 

Neta

8 maj 2010 18:21

Man ska ALLTID lita på sitt sjätte sinne

 

Mamma Muu

8 maj 2010 22:51

Så bisarrt! Men en sak har du iallafall fått ytterligare ett bevis på - lita till magen! Om än du inte kan se direkt vad som är fel så lite på att det är det om det känns så. Och vilken tragisk människa. Vilken liten sorglig själ. En nyfiken fråga: Hur uppdagades sanningen? Valde hon att trots allt berätta själv?

http://loke.bloggagratis.se

 

Anette

10 maj 2010 11:13

Tyvärr är det mågna människor här i världen som inte går att lita på. Man går på nit efter nit och man måste vara beredd att göra det för vad vore det annars för ett liv? Men lita du på magkänslan och ta det folk säger med "en nypa salt" om det låter fööör otroligt! Sen är du faktiskt människa och självklart känner du sympati och "tycker synd om" de som har det värre än du, det hör liksom till, synd bara att mottagaren inte förtjänade det.

 

an1

12 maj 2010 01:02

Tillit
Kan tänka att det känns som twiligt zone
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när...
Svårt
Du har ju också pratat med dina vänner om din kurskollegas liv och hur du har reagerat och kännt sympati, oro och nedstämdhet
Jag har också blivit inblandad på så sätt
Jag undrar hur hon känner sig nu - om hon kan manipulera sig själv till att inte känna oro, skuld och skam
Undrar om det inte är fruktansvärt att vara i hennes kläder just nu
Som du skriver så kan man se det som en sjukdom som hon behöver stöd med att frånkomma
och alla klasskamraterna
det verkar ju finnas bra professionellt stöd på skolan så jag hoppas alla mår OK

 

Cilla

12 maj 2010 22:15

Jag undrar också om hon ändå inte är den som mår sämst. Har stött på denna sjukdom tidigare när jag jobbade som sjuksköterska och de bruka må förskräckligt. Kram till er i alla fall. Hoppas vi kan ses snart!

 

Sara

13 maj 2010 11:48

Mytomaner är fascinerande på ett sätt. men läskiga. Kanske rent av farliga. Och särskilt farliga för sig själva. Skönt att du kom på detta innan skolan slutade och föroppningsvis är ni flera som nu kan prata om hur besvikna och bedragna ni känner er av denna kvinna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... men följ gärna med till http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se   Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och livet börjar sakta ta form igen. En del nya vanor sitter, en del gamla hjulspår är så djupa att jag halkat in i dem igen. Fast även ...

Sitter vid datorn i klassrummet. Har nu städat färdigt och väntar på att Leo ska komma hem och att syster yster ska komma. Vi packar bilen med det sista går på avslutning i Väddö kyrka och sen är det bye bye Väddö och Heeeeellooo Blackan! Det här ä...

Nu tror jag alla elever har lämnat skolan. Det är tomt på parkeringen och dom enda jag sett är golfare som övernattar...Nu har jag packat allt utom badrummet och mattan ska ut och skakas innan hoprullning, sen är livet här förpassat till kartonger. V...

För mig är äventyret över nu. Dagen med datumet som hägrat där framme nånstans långt i framtiden är snart över. Som jag har gråtit idag, som jag har skrattat.Vilken resa det blev. Vilken sjuhelvetes jävla resa det blev. Och nu är det slut. Nu är det ...

Nu stundar nya tider.   Nu stundar nya tider ett liv på egen hand. Från tryggheten på Väddö, i världen utanför. Vad ska jag göra nu då? Är frågan som nu ställs. Ingen mat serveras jag måste fixa själv….   Åh herre gud hur gör j...