Det jag nu kommer att skriva är så obegripligt, så ofattbart, så tragiskt att man storknar och häpnar och ja, jag vet inte vad....

Det är ju alltid en fråga vad man ska skriva i ett sånt här forum, men jag skriver som det kommer och jag skriver utifrån det som är MIN sanning just nu.

Just nu är det väldigt kaotiskt och kanske kommer jag aldrig få tillgång till den absoluta sanningen, men jag måste skriva om det och jag måste skriva om det i just det här formatet, för det här är min kanal, min ventil och mitt uttrycksmedel och har så varit det senaste decenniet.

Därför skriver jag det här inledande stycket som en disclaimer.

Detta är min subjektiva sanning genom mina upplevelser av händelser och samtal...

Jag har ju skrivit om en klasskamrat som fått ett tragiskt besked om elakartatd sjukdom med begränsad tid kvar att leva. Jag har skrivit om sorgen att veta att ett liv kanske snart är till ända. Jag har skrivit om en människa jag tyckt väldigt mycket om, trots det lilla som jag egentligen kände henne...

Fast allt är bara ljug. Allt är bara påhitt...

Det är inte sant. Eller själva sjukdomen eller nån sorts sjukdom har hon ju. Människan är mytoman. Ingenting hon sagt är sant. Hela hennes liv är uppdiktat.

På ett sätt blev jag inte chockad när vi fick reda på det, för jag har känt att det är något som inte stämmer, jag har känt att jag dragit mig undan henne och trott att det ligger hos MIG att jag inte ville komma närmare i och med att vi fick "dödsdomen", och innan dess trodde jag att det var JAG som har så svårt att närma mig människor. Men i och med att det här beskedet kom så kände jag bara "Aha, så det var nåt som inte stämde iaf..."

Och visst är det lätt att säga i efterhand att man nog "anade" något, fast å andra sidan gjorde jag det ju inte.

Jag gick ju omkring och SÖRJDE att jag inte skulle få lära känna den här fantastiska kvinnan på ett bättre sätt; Allt hon sa, allt hon upplevt och gjort. Så drabbades hon av precis ALLT på en gång liksom, vilken rättvisa finns det här i världen då?

Hur kan man inte annat än bli bländad och fascinerad av en kvinna som säger sig studera till präst, ha ett förflutet som en person som är behjälplig i situationer där hon hjälper utsatta kvinnor som varit utsatt för diverse övergrepp? Hur kan man undgå att fascineras av en kvinna som säger sig vara personlig VÄN med personer som man själv hyser enorm respekt för, som Jonas Gardell, Stefan Einhorn mfl.

Hur kan man inte dras med en människa som säger sig ha oändliga tillgångar, men framställer det ändå på ett relativt smakfullt sätt att jag har verkligen så jag klarar mig och nog lite mer än så. Hon har lovat, och hon ska bidra och hon oroar sig över alla andras välmående än just sitt eget. Och jag tänker..förlåt, TÄNKTE, en sån människa... hon tänker bara på alla andra och aldrig på sig själv...

Hur kan man undgå att tycka livet är orättvist för en människa vars f.d man tar livet av sig i hennes bostad och en vecka senare få ett besked att man har galopperande skelettcancer? Hur kan man undgå att känna sympati? Hur kan man undgå att bli chokerad?

Mannen lever och sjukdomsstatusen vet man varken bu eller bä om. Tillgångarna verkar vara nada, och tja... de personliga vännerna är nog lika personliga som till mig, dvs inte alls...

Och har står man nu som ett stort gapande fån och undrar, vad fan är det som händer egentligen?

Här snackar vi käftsmäll så det ryker om det.

Så... det är såhär det känns att bli bestulen på sina känslor?

Allt är så fruktansvärt overkligt.

I'm living in twilight zone....

Jag vaknade vid 7:30 och då sken solen. Härligt tänkte jag och somnade om. Vaknade igen inte förrns 10:50. Herregud! Minns inte när jag sov så länge senast? Kan ha sin förklaring att jag visserligen somnade i soffan igårkväll efter sen hemkomst och (halvt)ofrivillig promenad från älmsta. Det var tur att kryssningen inte blev av idag som var planerad... för se det där härliga vädret har ju inte hållt i sig. Sitter och tittar ut på en grått och blåsigt Väddö. Minst tornado ser det ut att vara. Sitter i skolan så snart måste jag ta mig ut i det där eländet. Urk...

Jag vinkade av min lilla prins igår som flög från Bromma ner till Blekinge för att häls på farföräldrarna. Ett efterlängtat besök från båda håll! Över ett halvår sen de sågs. Leo var lite besviken att han bara skulle vara där nere i 5 dagar; Han är ju van att vara där längre. Men köpte väl tillslut att "få dagar är bättre än inga alls..."

Han var ensamt barn som skulle flyga den här gången och fick kliva ombord först. Och min snåla lilla son var helt överlycklig när han berättade att han minsann fått både chokladboll och dricka UTAN ATT GE NÅGRA PENGAR!

Jo, min avkomma är rent uta sagt snål. Han glömmer sina pengar när vi är och handlar och går med på att lägga ut för det han vill köpa och jag får pengar när vi kommer hem. Bara det att då hittar han inte plånboken och hoppas på att jag glömt bort det när han väl "hittar" den igen. Men se det har jag inte...

Idag har jag varit en riktigt surkärring och skrivit en såndär ilsken lapp, fast jag skrev under vem jag var. För hur kan man tro att man diskat klart i ett kök som flera personer delar på och inte torka upp efter sig i slasken? Ibland blir även jag förbryllad... Nåväl, jag skrev en liten påminnelse så att man slipper glömma att så är fallet. Hemskt snällt av mig egentligen...

Sportlov och ensam och uttråkad som fan...

Nu ska jag äta mat iaf...

Jag har rensat bort det där som stjäl min energi. Bort. Putsväck. Ajöken.

Snart beger vi oss mot flygplatsen för prinsen ska ut på äventyr! Till farmor och farfar som han inte träffat sen i Juni(?)! Gissa om det är någon som längtar?

Igår var en fin dag. Arbetet fortskred med vårt projekt och vi lyckades väl samla ihop några av våra idéer. Vi fick en härlig stund med vår kära klasskamrat då satt och sjöng och pratade och skrattade en stund. Det var härligt.

Leo råkade ut för en liten olycka i skolan! Han lyckades ramla så olyckligt att han började blöda näsblod. Han skrapade den nog också för han är lite röd på näsan och precis under den, ovan läppen.

Idag ska vi ha "gemensam" dag och jag ska vara med i bakgruppen. Kanelbullar ska det visst bli...

Vill ha vår nu tack!

Man får jättegärna lämna kommentarer här även om man inte gjort det förut. Det verkar ju som om det är fler som läser än Ni som vanligtvis är modiga och lämnar kommentarer, skulle vara kul att veta vilka ni andra är dock! :-)

Idag hade vi målfokusering och övade med lite bollpricklekar och balansgångsövningar innan vi fick testa bågskytte! Attans vad kul det var! Det vill jag göra mera av...

Veckan började med redovisning av ett grupparbete som gick förvånansvärt bra. Jag var med i gruppen som skulle hålla ett lektionstillfälle om "Kött". Kände mig hyfsat förberedd lyckades plocka ut det viktigaste och delge det sen. Ett stort problem för mig annars. Jag gillar ju att researcha så det kan jag ju ägna mig åt i evighet, men sen att plocka ut det väsentliga är trixigare och brukar resultera i kortslutning i hjärnan så det blir pannkaka. Fick även en snilleblixt i sista sekunden att alla skulle åka och handla köttet så vi fick lektion även i affären. Det uppskattades av övriga, så det blev en bra dag.

Hela veckan har för övrigt varit bra och stämmningen i gruppen är ju mycket bättre. Men vi har ju en del att tampas med. En klasskamrat har nämligen en väldigt svår sjukdom, så vi går iprincip omkring och väntar på ett besked. Och det kommer inte vara ett glädjande besked, utan det kommer vara ett dödsbesked. Fast man vill ju hoppas och tro på mirakel...

Det smittar av sig på humöret, även om den dåliga stämmningen inte direkt har med det att göra utan det är en massa andra faktorer, men jag tror vi kan få det att fungera, och faktiskt KAN jag fungera utan att ta allt personligt. Och jag försöker verkligen bidraga så gott och mycket jag bara kan till att det ska vara fungerande. På mitt sätt. Och jag hoppas det är tillräckligt...

Sen har det varit seminarium att starta eget företag, bra att få information om sånt. Sen börjar ju vårt projekt jubel få nån sorts form. Ska bli en revy är det tänkt. Och jag har skrivit ny text till välkänd text som just nu ser ut att bli avslutningsnummer.

Sen vill väl läraren helst att alla ska bidraga med nån sorts dans. Jag är skeptisk...

Sen har vi även meningsfulla lektioner i näringslära den här terminen. Då inser jag att jag faktiskt gillar kemi och molekyler och hur det fungerar...

Idag har vi börjat med ett nytt tema; Livsåskådning. En ny lärare från gymnasievärlden. Här snackar vi ordning och struktur och välplanerat! Det gillar jag. Blir spännande och intressant tror jag...

Inte min bästa motionsvecka, men fick Leo att spela lite badminton en dag och så hade jag lite bollek för mig själv sen. Bättre än inget, men ska bättras till nästa vecka.

Mostrarna på besök i helgen och Leo ska hem till en klasskompis som han själv säger om: "E och jag är verkligen kompisar. Vi är liksom 200miljoner mycket kompisar."

Jag jublar och blir alldeles till mig av glädje. Finally!

Jag hedrar min dödssjuke vän genom att glädjas och njuta av livet...

Hur länge sen var det jag skrev nåt vettigt egentligen? En hel evighet känns det som. Hänt en hel del har det gjort iaf...

Förra helgen var intensiv vill jag lova. Leo hos sin pappa och jag roade mig lite för en gångs skull. Var på Gardell på folkoperan och satt mycket riktigt som en sardin fastklämd i ett skruvstäd, men Jonas var ju på scenen så det gjorde inte så mycket. Han är helt enkel formidabel i sina tankebanor. Jag menar, att man kan få oss att köpa att essensen av bibeln kan sammanfattas i meningen "kom nu ketchup, så går vi" och man tänker, javisst är det så. Självklart! Jag inser väl dock att man nog måste vara Gardellfrälst för att uppskatta det. Humor och glädje blandat med allvar och sorg. En härlig eftermiddag.

Kvällen blev inte sämre för då fick jag följa med svägerskan hem och gosa lite med mina tre underbara brorsöner. Tre små charmtroll som blir så glada när man kommer. Är så härligt!

Sovplatsen behövde jag för att få lifta med bror till Huddinge på måndagen eftersom han ändå passerar där påväg till jobbet(man får inte vara dum!). Det var dags för återbesök på det stora sjukhuset. Vet inte vad jag förväntar mig av läkarbesöken egentligen, men jag blir alltid förvånad när jag kommer därifrån.

Jag fick träffa "min" kirurg iaf, det kändes bra. Jag gillar honom skarpt. Han frågade om hur jag mådde och så fick jag väga mig på en våg som det sa knak om. Så den gick ju inte att lita på. Tur att skolan har en riktigt bra rejäl sak som man verkligen kan lita på så jag visste. JAg har en rak nedåtgående trend och det känns bra.

Sen var det ju detdär med frågan huruvida steg två av operationen skall bli av och jag fann mig själv säga. Jag har funderat mycket och nog kommit fram till att jag faktiskt kommer behöva en till operation.

Hup! Sa jag det helt frivilligt utan pistolhot? Sa jag verkligen det och det känns helt rätt och riktigt? Tydligen. För så är det..

Den kan komma att bli av redan till sommaren.

Lite dålig stämmning i gruppen för tillfället vilket känns fruktansvärt frustrerande för tillfället. Jag försöker agera och handla och tänka på bästa sätt, men det känns lite som hur man än gör så blir det liksom alltid nåt fel. Frustrerande är bara förnamnet...

På onsdagen provades det på curling. Jag var med till hallen iaf och hade på mig ett par curlingskor UTAN glidsula! Gick INTE ut på isen. Jag menar har man spikbroddar på sig bara det kan finnas is på EN vattenpöl och inget mer så ställer man sig inte på en is frivilligt! Så är det med det.

Sen har klassen kommit på nåt galet mål att vi ska cykla till Arholma och paddla i maj! Jo, jo...

Nu ska jag släpa mig och prinsen ut ett tag så vi aktiverar oss lite i friska luften.

Leo vaknade tidigare än mig, som vanligt. Försökte få mig att stiga upp vid 8:30 genom att be mig välja svart i hans nytillverkade "loppa". Det var en lite annorlunda uppmaning än den jag mindes från gårdagen; Gå upp!

Jag lydde inte min son utan låg kvar en stund till...

Han är som en liten bokslukare min lilla prins. Det gläder mig. Idag är det perfekt väder för skridskoåkning, men eftersom vi bor "bakom" själva idrottsplatsen finns det ingen lättillgänglig väg att ta sig dit, så det får bli nåt annat. Ut ska vi iaf innan dagsljuset flyr sin kos...

Har skrivit tre verser på "Projekt jubel" sång.

Har funderat en hel del på vad avundsjuk jag är på folk som ärligt tror på och kan fascineras av diverse saker som i mina öron bara är hokus pokus och nonsens. Det känns som om det vore enklare om jag också kunde köpa det rakt av. Men min högra och vänstra hjärnhalva verkar föra ett konstant krig med varandra.

Fast... det kanske bara är bra.

Nehepp. Ut en sväng och fundra på vad jag vill bli när jag blir stor...

Gör dagen till Din bästa!