... men följ gärna med till http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se

Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och livet börjar sakta ta form igen. En del nya vanor sitter, en del gamla hjulspår är så djupa att jag halkat in i dem igen. Fast även om hjulspåren är desamma känns det som om omgivningarna har förändrats lite, eller snarare... Jag stirrar inte ner på vägen  så att det är just bara hjulspåren jag stirrar på längre. Jag har lyft lite på huvudet och börjat blicka lite mera framåt, åt sidorna och på det som passeras och finns runt omkring. Ja, det är en beskrivning som funkar på hur jag känner mig efter året på Väddö.

Jag har gått upp 1 kg sen jag kom hem. Och visst det är väl vad jag brukar pendla mellan veckovis och ibland dygnsvis, men det som är trendbrottet vid hemkomst är att vikten är +1 kg mellan två månadsvägningar, och det hände ALDRIG under tiden på Väddö. Som sagt kunde jag pendla veckovis eller ligga på +/-0 vid månadsnoteringen, men inte en gång att det var +.
Jag har räknat med detta vid hemkomsten, så jag är inte direkt orolig, fast visst känns det lite trist att behöva rita in en uppåtgående punkt i mitt diagram...

Jag måste fundera ut ett ställe jag kan ta mig så jag kan fortsätta med mina veckovägningar. Behöver den kontrollen...

En jättestor förändring jag känner från tiden före och tiden efter Väddö är att orken/kraften/lusten/viljan är så otroligt mycket större/högre mellan då och nu. Det var ju faktiskt det jag mest ville få ut av mitt år på Väddö, och det har jag ju uppnåt.

Så på personliga utvecklings planet är det +++++

Vad gäller motion och rörelse har jag ju fördubblat min ork skulle jag väl uppskatta det till. Rörelseglädjen finns väl inte riktigt där ännu till fullo, men det är större och på uppåtgående.

Så motions, rörelse delen får +++

En stor besvikelse är att matlagningsglädjen inte kunde bli större under året på Väddö, det beror till stor del att jag inte är nöjd med upplägget för fem öre på just den punkten under kursen. Jag hade verkligen önskat (och har verkligen påtalat det vid flera tillfällen till min lärare) att det skulle varit MINST 1g/v med praktisk matlagning. Under kursen blev det mest matlagning som tvunget måste följa periodens tema, och då inte ens tvunget att det måste vara matlagning. Då blir det som det blir också. Jag tror vi lagat mat vid 8 tillfällen under två terminer. Det är alldeles för lite. Så jag är väldigt besviken. Hälften av matlagningstillfällena fick jag väl ut någonting av som jag kan använda mig av. Inte mer...

Så kostdelen får +(+)

Medelbetyget blir ju ändå övervägande positivt så jag ångrar inte mitt år på Väddö, vill definitivt inte ha det ogjort!

Leo är verkligen överlycklig att vara hemma igen! Vi var på avslutningen för Älmstaskolan på tisdagkvällen och han då med att medverka på Blackebergsskolans avslutning på Onsdagmorgonen, det var verkligen jättebra! Då fick han en chans att träffa alla sina gamla klasskamrater. Det var efterlängtat. Han började på fritids här hemma den 14/6 och även det har varit bra. Det är ju inte helt friktionsfritt att "komma tillbaka" efter så pass lång frånvaro vi haft, men det funkar. Gamla vänner finns kvar och han håller även på att hitta nya. Det märks att det är en sorts sorg att allt inte är helt som vanligt och att det inte bara är att halka in där det slutade liksom. Men han är nöjd...

Och så har vi ju startat om här hemma genom lite omstrukturering; Vi har bytt rum Leo och jag! En klar hit... :-)

Sådär. Nu är vårt äventyr slut, fast ett nytt har börjat. Ett nytt som helt enkelt är livet. Livet kan jag inte och vill jag inte sätta ett slutdatum på. Väddö hade ett slutdatum, därför avslutar jag den här bloggen och som ni vet (hoppas jag) så har jag ju redan börjat skriva på annat håll...

http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se

Jag när jag flyttade in...

Jag när jag flyttade ut...

Sitter vid datorn i klassrummet. Har nu städat färdigt och väntar på att Leo ska komma hem och att syster yster ska komma. Vi packar bilen med det sista går på avslutning i Väddö kyrka och sen är det bye bye Väddö och Heeeeellooo Blackan!

Det här är det näst sista inlägget i den här bloggen. Det sista kommer bli en sammanfattning över året, men det vet jag inte när det kommer. Inom en snar framtid blir det iaf.

TACK för alla snälla kommentarer och för att ni läst.

Vill man mejla till mig går det bra på smulmia@live.se

Tack som fan och på återskrivelse...

Tjohoo!!! :-D

Nu tror jag alla elever har lämnat skolan. Det är tomt på parkeringen och dom enda jag sett är golfare som övernattar...
Nu har jag packat allt utom badrummet och mattan ska ut och skakas innan hoprullning, sen är livet här förpassat till kartonger. Vemodigt är bara förnamnet, speciellt när "alla" andra redan är hemma och påbörjat sitt nya...

Gonatt...

För mig är äventyret över nu. Dagen med datumet som hägrat där framme nånstans långt i framtiden är snart över. Som jag har gråtit idag, som jag har skrattat.
Vilken resa det blev. Vilken sjuhelvetes jävla resa det blev. Och nu är det slut. Nu är det över...
Eller så har det bara börjat?

Jag gråter och jag skrattar. Jag ler och jag minns och jag saknar. Ja redan...
Så mycket uppskattning jag fått. Så många positiva beskrivningar kring min person.
Jag fick ett stipendium av skolan på 1000:-
Jag är glad. Jag är stolt och helt förstummad. Får inte ur mig nåt vettigare än såhär. Nu återstår packning...tvättstuga imorrn, packning och så flytt på Söndag.

Nu stundar nya tider...

Nu stundar nya tider.

Nu stundar nya tider ett liv på egen hand.

Från tryggheten på Väddö, i världen utanför.

Vad ska jag göra nu då?

Är frågan som nu ställs.

Ingen mat serveras jag måste fixa själv….

Åh herre gud hur gör jag??

Hur ska nu detta gå?

Att ta mig till affären och kunna gå förbi..

-det där som jag har ”lärt” mig att kunna låta bli!

Ack, jäklar vilken oro som rasar inuti…

Så lätt det är i tanken, så lätt att låta bli.
Så svårt det är på riktigt, så svårt att gå förbi.

Jag vet hur jag ska göra men gör så fel ändå.

Att göra som man borde, det måste bara gå!

Nå.. låt mig tänka efter

Vad är det som dom sagt?

Att ta en dag i taget

Och tänka positivt.
Skriv dig själv en lista och käka typ en frukt.

Så går jag till affären och lyckas gå förbi!

Glädje. Sorg. Lycka. Förtvivlan. Hopp. Oro. Lugn.

Allt..

Mycket nu, urladdad, urblåst.

Trött...

Men åh så bra det gick!
Tack kära mostrar och kusin för att ni kom!
Tack kära A för att ni kom!

Betydde jättemycket för mig! :-)

Nu ska jag sova...

Dagen D. Då ska vi visa upp vår produktion, är inte ett dugg nervös idag men det lär komma imorgon.

Som den observante kanske inser på klockslaget när detta inlägg publiceras är jag INTE med på vårruset. Jag kom fram till att jag inte är där riktigt ännu. Mycket övande att stå på scenen och långpromenader på Arholma förra veckan fick mig att inse det. Igår var vi även på promenad utflykt i Grisslehamn för att titta på Albert Engströms ateljé som låg på en klippa precis vid havet där Eckerlinjens båtar går. Så vackert, men skogsstig dit. Visserligen mer likt en väg, men tillräckligt kuperat för att jag skulle få ont i höften idag. Så, nä. Blidde inget vårrus.

Snart är året slut här. Snart går den här bloggen i graven...

Kommer jag sluta skriva?

Skulle inte tro det... :-)