Vakande på morgonen innan nattpersonalen var inne och tog tempen, vilket innebär att jag vaknade en bra bit före 6. Hade duschat noga kvällen innan och skulle göra detsamma nu på morgonen, behövde dock inte tvätta håret eller använda nån specialtvål, gick bra att använda sina egna produkter. Skönt. Fick in tops för att naveln var väldigt noga att rengöra. Försökte så gott jag kunde.

Duschutrymmet var ju stort och bra men kändes ändå konstigt att blöta ner toan och allt som stod löst där, men antar att ha duschdraperi är som att ha en bakterieodling.

Efter duschandet placerade jag mig i sängen igen och väntade, trodde ju att jag skulle få åka ner snart, men så blev inte fallet. Jag fick dropp med vätsketillförsel för att jag varit fastande så länge och fick ju inte ens dricka nåt. Fast sen satte dom in en massa piller jag skulle ta (alvedon tror jag, minns inte..) och så hade jag ju fått order att ta blodtrycksmedicinen som vanligt, så några munnar vatten fick jag ju i mig.

Vid 11 tiden kom dom och sa till att dom var redo för mig på operation, så då fick jag nån jätterolig spruta med smärtstillande i förebyggande syfte. Det snurrade rejält på färden ner...på ett mycket behagligt sätt dock!

Väl nere blev jag placerad i salen Pre-op, där man blir "preparerad" inför operation. Nu skulle det där momentet som jag inte direkt sett fram emot men tvingat mig till att verkligen gilla läget; Bli intuberad i vaket tillstånd! Vad innebär då det? Jo, få en slang nerkörd i lungan medans man fortfarande andas själv! Tjoho liksom. Kan ju komma på en hel del saker som känns en gnutta roligare om man säger så. Men, men... säkerheten framförallt, MIN säkerhet därför var det bara att bita ihop.

Slangen skulle ner genom näsan och jag skulle bli bedövad i svalget för att slippa känna så mycket. Så första steget i denna bedövningsprocess var att få en ca 40 cm lång smal gasbinda indränkt i nån tjusigt blå smärtstillande och luftrörsvidgande substans uppkörd i näsan så långt det bara gick! "Det blir bättre och lättare sen!" sa narkosläkaren hurtigt och fortsatte längre och längre in... sista snutten klippte dom faktiskt av så jag hade inte allt inproppat i näsan...

Steg två var att inahalera smärtstillande genom en inhalator för att bedöva halsen. Kändes väl bra till en början tills det började kännas som när man har halsfluss och är sådär tjock i halsen så man inte kan svälja. Och så var det svårt att andas! "Bra! Då tar det som det ska!" var det man fick höra då! Inte så trevligt...

Efter ett tag gick det lättare att andas men jag hade ingen känsel ens i munnen längre. Skitskumt.

Tillslut var det då dags att bli inrullad till det allra heligaste; Själva operationssalen. Då var det dags för gymnastik. Då skulle jag nämligen förflytta mig själv från sängen till operationsbritsen. Eller först fick jag kränga av mig trosor och strumpor och skjorta i sängen, för ingen hade varit snäll att upplysa mig om att det nog var onödigt att ha på sig detta ner till op. Det gick väl, men var besvärligt. Jag tog mig över till op-bordet som var väldans smalt. Fick en filt på mig och sen kom narkosläkaren med slangen...

Hon skulle föra in den försiktigt och se att den var på rätt ställe precis ovanför lungan är det väl och inte i, men så fort den var på plats skulle dom "släcka" mig. Det kändes inte så mycket i början vid införseln, men sen längre ner... jag ville hosta och kräkas på samma gång, men lyckades på nåt sätt hitta andningen och slappna av så det gick bra. Det kändes nog som det gör för astmatiker vid ett astmaanfall kan jag tänka. Sen minns jag bara att dom sa "Nu är den på plats! Nu får du sova!" Bonk! Så var jag borta...

Nästa jag minns är när jag ligger på uppvaket och nån som säger: "Nu får du vakna, Maria" Och sen: "Glöm inte bort att andas nu!"

Ganska snart efter jag vaknat fick jag en telefon i örat och det var bror som ringde, då var jag fortfarande groggy. Men sen piggnade jag på mig rätt snabbt och kände mig väldigt pigg. Hade fått en PCA pump inkopplad som jag fick kontrollera själv, genom att trycka när det kändes som det gjorde ont. Måste verkligen berömma smärtlindringen för jag har verkligen inte haft det minsta ont, utan känt att det varit påväg att släppa. Jätteskönt och positivt faktiskt.

Dom började operera 12:45 och var klara 15:15 och enligt journalen så var "knivtiden" 110 minuter och jag förlorade endast 20 ml blod. Så jag antar att man måste betrakta det hela som en synnerligen lyckad operation!

Vid 11 tiden den 23/10 var jag uppe på avdelning K74 igen.

Fortfarande pigg! Och det har hållt i sig... *peppar, peppar*