Veckan började med redovisning av ett grupparbete som gick förvånansvärt bra. Jag var med i gruppen som skulle hålla ett lektionstillfälle om "Kött". Kände mig hyfsat förberedd lyckades plocka ut det viktigaste och delge det sen. Ett stort problem för mig annars. Jag gillar ju att researcha så det kan jag ju ägna mig åt i evighet, men sen att plocka ut det väsentliga är trixigare och brukar resultera i kortslutning i hjärnan så det blir pannkaka. Fick även en snilleblixt i sista sekunden att alla skulle åka och handla köttet så vi fick lektion även i affären. Det uppskattades av övriga, så det blev en bra dag.

Hela veckan har för övrigt varit bra och stämmningen i gruppen är ju mycket bättre. Men vi har ju en del att tampas med. En klasskamrat har nämligen en väldigt svår sjukdom, så vi går iprincip omkring och väntar på ett besked. Och det kommer inte vara ett glädjande besked, utan det kommer vara ett dödsbesked. Fast man vill ju hoppas och tro på mirakel...

Det smittar av sig på humöret, även om den dåliga stämmningen inte direkt har med det att göra utan det är en massa andra faktorer, men jag tror vi kan få det att fungera, och faktiskt KAN jag fungera utan att ta allt personligt. Och jag försöker verkligen bidraga så gott och mycket jag bara kan till att det ska vara fungerande. På mitt sätt. Och jag hoppas det är tillräckligt...

Sen har det varit seminarium att starta eget företag, bra att få information om sånt. Sen börjar ju vårt projekt jubel få nån sorts form. Ska bli en revy är det tänkt. Och jag har skrivit ny text till välkänd text som just nu ser ut att bli avslutningsnummer.

Sen vill väl läraren helst att alla ska bidraga med nån sorts dans. Jag är skeptisk...

Sen har vi även meningsfulla lektioner i näringslära den här terminen. Då inser jag att jag faktiskt gillar kemi och molekyler och hur det fungerar...

Idag har vi börjat med ett nytt tema; Livsåskådning. En ny lärare från gymnasievärlden. Här snackar vi ordning och struktur och välplanerat! Det gillar jag. Blir spännande och intressant tror jag...

Inte min bästa motionsvecka, men fick Leo att spela lite badminton en dag och så hade jag lite bollek för mig själv sen. Bättre än inget, men ska bättras till nästa vecka.

Mostrarna på besök i helgen och Leo ska hem till en klasskompis som han själv säger om: "E och jag är verkligen kompisar. Vi är liksom 200miljoner mycket kompisar."

Jag jublar och blir alldeles till mig av glädje. Finally!

Jag hedrar min dödssjuke vän genom att glädjas och njuta av livet...

 

Cilla

12 februari 2010 16:26

Hej Maria! Jag tycker det låter som om allt är rätt så bra ändå på det hela taget! Jag ligger sjuk igen men Thomas påminde igår om att vi måste få till ett besök så fort jag är på benen igen. Vi längtar efter att träffa dig! Kram från Cilla

 

an1

14 februari 2010 13:19

Läste idag en artikel i DN som påverkade mig och fick tårar att rinna och tanken att stanna upp ett tag.

Det handlade om en pojke som så när fick ett nytt liv med ett nytt hjärta men nya problem uppstod.

Blev så rädd för Felix skull. Som mamma gör man allt man kan för att skydda barnen men livet, ödet eller vad man vill kalla det kan man inte alltid rå på. Artikeln beskrev pojkens och familjens kamp men även känslan av att ge upp livet när det uppfattas som oundvikligt. För att kunna leva som mor eller far måste man kanske acceptera att man inte har kontroll över livet. Att släppa rädslan för att kunna leva. Ha frid med det oväntade. Ta tillvara det man har. Men jag slogs av hur svårt det kändes - om Felix skulle bli så sjuk...

Samtidigt läste jag ut en härlig bok om livsglädje, mod och om att hoppa och/eller låta sig falla - och om föräldraskap - och om hur man skapar sig sina berättelser om sitt liv

Boken jag läste hette "Dem oss skyldiga äro" av Cilla Naumann

Nu känner jag mig lite omtumlad

lite eftertanke och ödmjukhet och glädje över det liv jag har

(fick hålla i mig för att inte helt plötsligt kasta mig över min son med vansinniga och sentimentalstirriga lyckokramar)

fast kanske "stirret" och "eftertänksamheten" beror lite på förkyldningen som jag dras med? Skulle åkt vikingaskridskor med Berg och min kusin idag men får tyvärr nöja mig med att heja fram dem när de åker förbi här utanför...

Hoppas ni mår bra
skickar några hjärtans dag tankar till dig, Leo och din vän som väntar på besked om sin hälsa och ohälsa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... men följ gärna med till http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se   Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och livet börjar sakta ta form igen. En del nya vanor sitter, en del gamla hjulspår är så djupa att jag halkat in i dem igen. Fast även ...

Sitter vid datorn i klassrummet. Har nu städat färdigt och väntar på att Leo ska komma hem och att syster yster ska komma. Vi packar bilen med det sista går på avslutning i Väddö kyrka och sen är det bye bye Väddö och Heeeeellooo Blackan! Det här ä...

Nu tror jag alla elever har lämnat skolan. Det är tomt på parkeringen och dom enda jag sett är golfare som övernattar...Nu har jag packat allt utom badrummet och mattan ska ut och skakas innan hoprullning, sen är livet här förpassat till kartonger. V...

För mig är äventyret över nu. Dagen med datumet som hägrat där framme nånstans långt i framtiden är snart över. Som jag har gråtit idag, som jag har skrattat.Vilken resa det blev. Vilken sjuhelvetes jävla resa det blev. Och nu är det slut. Nu är det ...

Nu stundar nya tider.   Nu stundar nya tider ett liv på egen hand. Från tryggheten på Väddö, i världen utanför. Vad ska jag göra nu då? Är frågan som nu ställs. Ingen mat serveras jag måste fixa själv….   Åh herre gud hur gör j...