Veckan började med redovisning av ett grupparbete som gick förvånansvärt bra. Jag var med i gruppen som skulle hålla ett lektionstillfälle om "Kött". Kände mig hyfsat förberedd lyckades plocka ut det viktigaste och delge det sen. Ett stort problem för mig annars. Jag gillar ju att researcha så det kan jag ju ägna mig åt i evighet, men sen att plocka ut det väsentliga är trixigare och brukar resultera i kortslutning i hjärnan så det blir pannkaka. Fick även en snilleblixt i sista sekunden att alla skulle åka och handla köttet så vi fick lektion även i affären. Det uppskattades av övriga, så det blev en bra dag.

Hela veckan har för övrigt varit bra och stämmningen i gruppen är ju mycket bättre. Men vi har ju en del att tampas med. En klasskamrat har nämligen en väldigt svår sjukdom, så vi går iprincip omkring och väntar på ett besked. Och det kommer inte vara ett glädjande besked, utan det kommer vara ett dödsbesked. Fast man vill ju hoppas och tro på mirakel...

Det smittar av sig på humöret, även om den dåliga stämmningen inte direkt har med det att göra utan det är en massa andra faktorer, men jag tror vi kan få det att fungera, och faktiskt KAN jag fungera utan att ta allt personligt. Och jag försöker verkligen bidraga så gott och mycket jag bara kan till att det ska vara fungerande. På mitt sätt. Och jag hoppas det är tillräckligt...

Sen har det varit seminarium att starta eget företag, bra att få information om sånt. Sen börjar ju vårt projekt jubel få nån sorts form. Ska bli en revy är det tänkt. Och jag har skrivit ny text till välkänd text som just nu ser ut att bli avslutningsnummer.

Sen vill väl läraren helst att alla ska bidraga med nån sorts dans. Jag är skeptisk...

Sen har vi även meningsfulla lektioner i näringslära den här terminen. Då inser jag att jag faktiskt gillar kemi och molekyler och hur det fungerar...

Idag har vi börjat med ett nytt tema; Livsåskådning. En ny lärare från gymnasievärlden. Här snackar vi ordning och struktur och välplanerat! Det gillar jag. Blir spännande och intressant tror jag...

Inte min bästa motionsvecka, men fick Leo att spela lite badminton en dag och så hade jag lite bollek för mig själv sen. Bättre än inget, men ska bättras till nästa vecka.

Mostrarna på besök i helgen och Leo ska hem till en klasskompis som han själv säger om: "E och jag är verkligen kompisar. Vi är liksom 200miljoner mycket kompisar."

Jag jublar och blir alldeles till mig av glädje. Finally!

Jag hedrar min dödssjuke vän genom att glädjas och njuta av livet...