...vilket är att blogga, enligt en god vän! ;-)

Det som framkallade panikkänslan igår var att åka rulltrappa nedför! Igår var jag alltså tvungen eftersom hissen var avstängd vid KTH när vi kom dit. Min första tanke var att "nehepp, det här går inte, vi får åka hem igen! Jag gör det inte!"

Leo såg min panik och försökte lugna mig: "Ingen fara mamma! Du kan åka, jag håller dig i handen!"  Min riddare...  

Visst värmdes mitt hjärta av de orden, men ångesten hade verkligen gripit tag i mig. Jag stod och stirrade på rulltrappan, på stegen och hur fort det såg ut att gå. Skräckbilder i huvudet hur jag trampar mellan två steg när jag kliver på och inte hinner rätta till för jag är så långsam och hur jag trillar framlänges och bara rasar nedför trappan och ja... bara dör! :-O

Jag kände paniken. Hjärtat som dundrade i bröstet. Tittade på mina handflator och tom såg hur fuktiga de blivit. Torr i munnen och hastig andhämtning. Kände ett släng av yrsel också.

Så började jag studera folk som klev på rulltrappan istället för stegen. Såg hur lugnt och stilla de klev på. Tittade jag på dem så gick det ju inte alls lika fort. Jag vet att jag klarar av att åka rulltrappa uppför om än med lite, lite obehags känsla, men vetskapen om att man ramlar uppför inte KAN resultera i ett lika ödestigert fall som nedför gör att jag vågar mig på det numer.

Jag påminde mig själv att min gång inte är lika besvärad numer och jag har bättre balans än för bara ett par månader sen. Så jag fokuserade på det och bestämde mig. Nu.

Och så gjorde jag det.

Leo väntade på mig nere på perrongen och gav mig tummen upp när han såg mig i rulltrappan.

Jag var matt när jag stod där i rulltrappan och panikkänslan släppte genast, men den där totalt euforiska känslan uteblev och jag kommer nog känna stort obehag de gånger jag tvingas till att ta rulltrappan. Fast lite skönt kändes det allt...

Läste mycket på bussen igår när jag åkte med Leo. Kändes bra. Läste klart "Hjärnkoll på vikten" (Martin Ingvar bla) och påbörjade "Konsten att vara snäll" (Stefan Einhorn)

Bokrean är ju igång så jag hann faktiskt med en sväng på Åhléns city efter jag lämnat Leo och innan jag skulle vidare ut till Väddö igen. Hade tänkt vara kvar i stan längre och ta sista bussen hem vid 21, men orken tog tvärslut, så det blev inget med det. Men orken brukar vara slut redan efter jag lämnat Leo, så lite framsteg är det allt. Tänkte på det vår härliga gympa lärare Karin sa i veckan: "Att ta bussen in och göra något som man tycker är roligt, som att promenera på muséer, utställningar, stadsvandringar får OCKSÅ räknas till den dagliga rörelsen!"

Jag får ju inte glömma det. Jag är ingen naturmänniska och jag kan ju vandra jättelånga sträckor i stan och bara titta vackra hus och fönstershoppa. Så har jag ju alltid gjort! Det räknas ju faktiskt också! Inte glömma det...

Har tränat stavgång och kanske, kanske blir det en tur på motionscykel. Har fått ett nytt ställe uppriggat, som kan funka bättre. Får se om jag ger mig på det. Annars är det en av utmaningarna under Sportlovet! Jo, så lyxig tillvaro har jag att jag har sportlov!

Sådär, nu har jag fokuserat en lång stund på det viktiga... eller hur? :-)

Är ju pigg efter slummer på soffan, så kan ju passa på att uppdatera.

Idag överkom jag en rädsla. Och den var rejäl vill jag lova. Ren och skär panik med bultande hjärta, svettiga handflator, svårt att andas och tårar. Men jag gjordet'

Kanske utvecklar imorrn.