...vilket är att blogga, enligt en god vän! ;-)

Det som framkallade panikkänslan igår var att åka rulltrappa nedför! Igår var jag alltså tvungen eftersom hissen var avstängd vid KTH när vi kom dit. Min första tanke var att "nehepp, det här går inte, vi får åka hem igen! Jag gör det inte!"

Leo såg min panik och försökte lugna mig: "Ingen fara mamma! Du kan åka, jag håller dig i handen!"  Min riddare...  

Visst värmdes mitt hjärta av de orden, men ångesten hade verkligen gripit tag i mig. Jag stod och stirrade på rulltrappan, på stegen och hur fort det såg ut att gå. Skräckbilder i huvudet hur jag trampar mellan två steg när jag kliver på och inte hinner rätta till för jag är så långsam och hur jag trillar framlänges och bara rasar nedför trappan och ja... bara dör! :-O

Jag kände paniken. Hjärtat som dundrade i bröstet. Tittade på mina handflator och tom såg hur fuktiga de blivit. Torr i munnen och hastig andhämtning. Kände ett släng av yrsel också.

Så började jag studera folk som klev på rulltrappan istället för stegen. Såg hur lugnt och stilla de klev på. Tittade jag på dem så gick det ju inte alls lika fort. Jag vet att jag klarar av att åka rulltrappa uppför om än med lite, lite obehags känsla, men vetskapen om att man ramlar uppför inte KAN resultera i ett lika ödestigert fall som nedför gör att jag vågar mig på det numer.

Jag påminde mig själv att min gång inte är lika besvärad numer och jag har bättre balans än för bara ett par månader sen. Så jag fokuserade på det och bestämde mig. Nu.

Och så gjorde jag det.

Leo väntade på mig nere på perrongen och gav mig tummen upp när han såg mig i rulltrappan.

Jag var matt när jag stod där i rulltrappan och panikkänslan släppte genast, men den där totalt euforiska känslan uteblev och jag kommer nog känna stort obehag de gånger jag tvingas till att ta rulltrappan. Fast lite skönt kändes det allt...

Läste mycket på bussen igår när jag åkte med Leo. Kändes bra. Läste klart "Hjärnkoll på vikten" (Martin Ingvar bla) och påbörjade "Konsten att vara snäll" (Stefan Einhorn)

Bokrean är ju igång så jag hann faktiskt med en sväng på Åhléns city efter jag lämnat Leo och innan jag skulle vidare ut till Väddö igen. Hade tänkt vara kvar i stan längre och ta sista bussen hem vid 21, men orken tog tvärslut, så det blev inget med det. Men orken brukar vara slut redan efter jag lämnat Leo, så lite framsteg är det allt. Tänkte på det vår härliga gympa lärare Karin sa i veckan: "Att ta bussen in och göra något som man tycker är roligt, som att promenera på muséer, utställningar, stadsvandringar får OCKSÅ räknas till den dagliga rörelsen!"

Jag får ju inte glömma det. Jag är ingen naturmänniska och jag kan ju vandra jättelånga sträckor i stan och bara titta vackra hus och fönstershoppa. Så har jag ju alltid gjort! Det räknas ju faktiskt också! Inte glömma det...

Har tränat stavgång och kanske, kanske blir det en tur på motionscykel. Har fått ett nytt ställe uppriggat, som kan funka bättre. Får se om jag ger mig på det. Annars är det en av utmaningarna under Sportlovet! Jo, så lyxig tillvaro har jag att jag har sportlov!

Sådär, nu har jag fokuserat en lång stund på det viktiga... eller hur? :-)

 

Mamma Muu

27 februari 2010 21:09

Det där var absolut fokus på en del av det som är viktigt. :)

Vad bra du löste situationen med rulltrappan. Väldigt starkt att kunna göra det mitt i paniken.

Kram på er!

http://loke.bloggagratis.se

 

Ylva

1 mars 2010 12:55

F***n va bra du är!
Det enda sättet att övervinna rädslor är att besegra dom.

Nästa gång du står inför samma "omöjliga" uppgift, tänk på hur du besegrade rulltrapporna!!

Kram Ylva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... men följ gärna med till http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se   Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och livet börjar sakta ta form igen. En del nya vanor sitter, en del gamla hjulspår är så djupa att jag halkat in i dem igen. Fast även ...

Sitter vid datorn i klassrummet. Har nu städat färdigt och väntar på att Leo ska komma hem och att syster yster ska komma. Vi packar bilen med det sista går på avslutning i Väddö kyrka och sen är det bye bye Väddö och Heeeeellooo Blackan! Det här ä...

Nu tror jag alla elever har lämnat skolan. Det är tomt på parkeringen och dom enda jag sett är golfare som övernattar...Nu har jag packat allt utom badrummet och mattan ska ut och skakas innan hoprullning, sen är livet här förpassat till kartonger. V...

För mig är äventyret över nu. Dagen med datumet som hägrat där framme nånstans långt i framtiden är snart över. Som jag har gråtit idag, som jag har skrattat.Vilken resa det blev. Vilken sjuhelvetes jävla resa det blev. Och nu är det slut. Nu är det ...

Nu stundar nya tider.   Nu stundar nya tider ett liv på egen hand. Från tryggheten på Väddö, i världen utanför. Vad ska jag göra nu då? Är frågan som nu ställs. Ingen mat serveras jag måste fixa själv….   Åh herre gud hur gör j...