Det närmar sig verkligen nu...

För att uppdatera lite kring mitt förra inlägg som bara försvann i sajberspejs, så berättade jag bla att vi hade en kristerapeut på skolan som satt med oss en förmiddag och det kändes bra eftersom han som hade erfarenhet av krissituationer tyckte att det var en av de magstarkaste historier han stött på som vi har gått igenom. Det kändes bra att få höra att någon helt utomstående tyckte att detta var en STOR och mycket udda händelse att behöva gå igenom. Nu när jag kunna lägga det lite bakom mig tycker jag till stora delar att det hanterats på ett bra sätt; Saker kan nog ALLTID hanteras på bättre eller annorlunda sätt, men det blir godkänt.

Jag är inte arg längre. Jag är ingenting längre. Alltså iförhållande till själva händelsen, händelserna. Det är en fruktansvärd tragisk historia.

But life goes on.

Det är hektiska tider på Väddö nu. Och solen den skiner.

Och jag ska flytta hem snart!

Shit, massor att fixa ju... :-O

Och på måndag blir det Arholma, men inte med cykel för min del... tiden var för knapp.
Sen ska Leo på "läger" nästa To-Fr.
Och jag har tydligen gått med på att STARTA i Vårruset den 2/6...

Som sagt... de é mycke nu!!

Jag är på pissFUCKhumör idag och skrev ett långt inlägg för nån timme sen och så bara hängde sig det pissjävla dum-internet! *morr*

Så, det får bli en annan gång...
(skvallra inte för Leo att jag svurit så mycket...jag får onda blickar då...)

Det jag nu kommer att skriva är så obegripligt, så ofattbart, så tragiskt att man storknar och häpnar och ja, jag vet inte vad....

Det är ju alltid en fråga vad man ska skriva i ett sånt här forum, men jag skriver som det kommer och jag skriver utifrån det som är MIN sanning just nu.

Just nu är det väldigt kaotiskt och kanske kommer jag aldrig få tillgång till den absoluta sanningen, men jag måste skriva om det och jag måste skriva om det i just det här formatet, för det här är min kanal, min ventil och mitt uttrycksmedel och har så varit det senaste decenniet.

Därför skriver jag det här inledande stycket som en disclaimer.

Detta är min subjektiva sanning genom mina upplevelser av händelser och samtal...

Jag har ju skrivit om en klasskamrat som fått ett tragiskt besked om elakartatd sjukdom med begränsad tid kvar att leva. Jag har skrivit om sorgen att veta att ett liv kanske snart är till ända. Jag har skrivit om en människa jag tyckt väldigt mycket om, trots det lilla som jag egentligen kände henne...

Fast allt är bara ljug. Allt är bara påhitt...

Det är inte sant. Eller själva sjukdomen eller nån sorts sjukdom har hon ju. Människan är mytoman. Ingenting hon sagt är sant. Hela hennes liv är uppdiktat.

På ett sätt blev jag inte chockad när vi fick reda på det, för jag har känt att det är något som inte stämmer, jag har känt att jag dragit mig undan henne och trott att det ligger hos MIG att jag inte ville komma närmare i och med att vi fick "dödsdomen", och innan dess trodde jag att det var JAG som har så svårt att närma mig människor. Men i och med att det här beskedet kom så kände jag bara "Aha, så det var nåt som inte stämde iaf..."

Och visst är det lätt att säga i efterhand att man nog "anade" något, fast å andra sidan gjorde jag det ju inte.

Jag gick ju omkring och SÖRJDE att jag inte skulle få lära känna den här fantastiska kvinnan på ett bättre sätt; Allt hon sa, allt hon upplevt och gjort. Så drabbades hon av precis ALLT på en gång liksom, vilken rättvisa finns det här i världen då?

Hur kan man inte annat än bli bländad och fascinerad av en kvinna som säger sig studera till präst, ha ett förflutet som en person som är behjälplig i situationer där hon hjälper utsatta kvinnor som varit utsatt för diverse övergrepp? Hur kan man undgå att fascineras av en kvinna som säger sig vara personlig VÄN med personer som man själv hyser enorm respekt för, som Jonas Gardell, Stefan Einhorn mfl.

Hur kan man inte dras med en människa som säger sig ha oändliga tillgångar, men framställer det ändå på ett relativt smakfullt sätt att jag har verkligen så jag klarar mig och nog lite mer än så. Hon har lovat, och hon ska bidra och hon oroar sig över alla andras välmående än just sitt eget. Och jag tänker..förlåt, TÄNKTE, en sån människa... hon tänker bara på alla andra och aldrig på sig själv...

Hur kan man undgå att tycka livet är orättvist för en människa vars f.d man tar livet av sig i hennes bostad och en vecka senare få ett besked att man har galopperande skelettcancer? Hur kan man undgå att känna sympati? Hur kan man undgå att bli chokerad?

Mannen lever och sjukdomsstatusen vet man varken bu eller bä om. Tillgångarna verkar vara nada, och tja... de personliga vännerna är nog lika personliga som till mig, dvs inte alls...

Och har står man nu som ett stort gapande fån och undrar, vad fan är det som händer egentligen?

Här snackar vi käftsmäll så det ryker om det.

Så... det är såhär det känns att bli bestulen på sina känslor?

Allt är så fruktansvärt overkligt.

I'm living in twilight zone....

Idag har jag ÄNTLIGEN varit i vatten!! Det gick jättebra att ta sig i och lättare än vad jag trodde att ta sig upp, men det kändes rejält i benen.
När jag var och tittade på bassängen innan vattengympan började så var jag verkligen svajjig och klarade inte av att balansera på den lilla stegen, så det är skönt med lite såna där referenspunkter där jag verkligen ser förändring.

Att styrkan i benen verkligen kommit tillbaka fick jag ytterligare bevis på idag då jag fick göra ett konditionstest. Jag tog mig upp på cykeln UTAN pall! Och hade förbättrat mitt värde ytterligare, denna gången från 15-->16,5.

Idag fick jag även kallelse till inskrivningssamtal för operation nr 2...

Jomensåatt, det rör ju på sig....

;-)

Efter förra helgen så var lugnet som förflöt den här helgen mycket välkommet! Blev tyvärr ingen brasa för det är fortfarande för långt att gå dit, sen var det mulet och det kom ju tom en regnskvätt. Vi åt dock middag tillsammans med Jejjan och Charlotte; Klassiskt fredagsmys med tacos blev det och sen myste vi vidare på rummet och kollade TV Leo och jag. Behagligt...

Lördagen blev en mycket rolig dag för Leo då han först hade sin kompis Elis här på besök ("...vi är inte klasskompisar mamma, vi är RIKTIGA kompisar!!" :-D) dom spelade wii och så fick dom varmkorv med bröd till lunch, medans jag kunde vara i tvättstugan ifred utan uttråkad son som sällskap! Sen hämtades killarna av Elis mamma och så var dom ett par timmar hemma där, så jag kunde fortsätta roa mig i tvättstugan och dessutom få till en hyfsad storstädning! Dammade sängar och rentvättade sängkläder; Täcken, kuddar OCH lakan! Vi sov verkligen gott den kvällen, renbäddat är verkligen vardagsly+!! Till middag blev det egengjorda hamburgare, för dom hade såna där goda hamburgerbröd från ma+.

Söndagen hände inte mycket alls, en riktig slappardag. Gjorde dock ordentlig middag. Kycklingklubbor som jag marinerade själv och stekte i ugn och klyftpotatis i ugn. Till det sallad och gräddfilssås.

Så jag har faktiskt lagat mat 3 av helgens tre dagar då mitt mål är 1 av 3 dagar. Inte så pjåkigt...

Motionen blev det sådär med, ja ett par turer fram och tillbaka till tvättstugan och ett hyfsat intensivt städpass är ju inte att förakta...

Fast motion lär jag ju få den här veckan!

Det började idag med ett besök i skogen! Har ju inte kunnat med upp till vindskyddet förut, men nu känner jag mig ju mycket stabilare och kan hantera att gå i lite mer "kuperad" terräng! Det hade ordnats fram en jeep så jag kunde få åka bil nästan ända fram, men behövde gå en kort sträcka på skogsstig och så en kort sträcka som var rejält brant! Som tur är kan man välja alternativa vägar vid de mest branta partierna, så det gick hyfsat bra! Hade oroat mig en del, men inte alls så mycket som jag trodde att jag SKULLE ha oroat mig. Glömde stavarna hemma som jag hade tänkt ta med mig och dom hade behövts! Men vad gör man när man befinner sig i skogen? Jo man scannar av marken och hittar såklart en lämplig vandringsstav! Den var ett ypperligt stöd.

På plats i skogen skulle mina klasskamrater och Leo (som var med pga av studiedag i skolan..) ut på ett litet äventyr, ett stressäventyr. Dom blev uppdelade i två lag och skulle hämta information vid fyra stationer var. Men påvägen kunde de stöta på diverse hinder iform av en terrorist, strålningsbomber, larmbommar och rörelsekameror. Genom att utföra diverse gruppövningar vid dessa hinder kunda man undfly dessa störande moment!

Leo var som sagt med och jag hade väl tänkt att han skulle hålla mig sällskap vid lägerelden, men han fick vara med på själva äventyret, och jag tror han uppskattade det mycket. Han kom ju själv med förslaget:

"Eftersom min mamma inte kan vara med och gå runt, så kan ju jag ja, liksom ersätta henne, ta hennes plats..."

Min prins och min riddare...<3

Han var med i "Team Blå" och det var dom som kom först tillbaka till "lägret" och det andra laget dröjde, så han fick följa med vår Lärare Peter på "spaningsuppdrag" för att rädda det andra laget. Det märktes att han var med i spelet fortfarande, för när de närmade sig en "strålningsbomb" så frågade han allvarligt Peter:

"Är dom där bomberna aktiverade fortfarande?" När peter lugnt hade tänkt att passera förbi bara... han fick snabbt finna sig och göra den skyddande aktiviteten... ;-)

Även denna vecka har börjat bra och imorrn ska jag försöka ta mig i simbassängen för första gången... eller ja... I lär jag väl komma rätt enkelt... det är ju UR som är orosmomentet...men tror min benstyrka tilltagit nog att det ska gå...

Vi får väl se....

En dag i skogen, Leo med sina lagkamrater i Team Blå...

Visst, det kan ju vara vackert i skogen också... 

 ...men njae...jag är skeptisk... ;-)

I måndags hade vi sinnesträning ute vid havet! Åh, vilken lycka det var att få komma dit! Har suktat hela året att få tid att vara där ute. Finns inget som ger mig sådan ro att få sitta på en klippa när solen lyser och en mild vind som blåser bort den brännande känslan. Öppet hav ska det vara, blått och vidsträckt hav och himmel som möts långt, långt bort i horisonten... jag älskar det!

Det var en strålande fin dag när vi befann oss där ute på Sandvik/Haken. Vi fikade och upplevde våra sinnen. Jag skulle lida mest om jag förlorade hörseln upptäckte jag. Fast egentligen inte? Hmm... kändes mest obehagligt att inte höra något iaf...

Nåväl, dagen var underbar iaf.

Igår var det dags för utvecklingssamtal för Leo. Och det var jättebra! Han är duktig i både svenska och matte, men framförallt läsningen har han utvecklats enormt i och ligger på en nivå som man skall kunna när man går ut trean! Nu måste bara skrivandet övas upp så han får flyt i det, för får han bara koll på att skriva finns det många berättelser inuti den där lilla killen. Att snappa upp fakta har han inget problem med, med att skriva ned samma fakta... en helt annan sak. Han hade dock uppnåt de mål som vi kom överrens om vid senaste samtalet. Känns bra...

Det svider dock att veta att han nog känner sig väldigt ensam och visst han har fått bra kontakt med en kille, men inte lika bra kontakt med E's övriga kompisar. Det gör förstås ONT, fast... det kunde vara mycket, mycket värre och snart är vi härifrån och han får komma tillbaka till sin gamla miljö. Ska verkligen bli spännande att se hur det utvecklas, om han kommer hitta andra, nya vänner? Ett nytt äventyr börjar...

Har haft kontakt med FK och ordnat läkartid, så vi får se vad det slutar i...

Har varit i kontakt med studievägledare på SU, nu ska jag bara kontakta rätt person på gamla institutionen...babysteps. Blir nog bra... ;-)

Imorgon Valborg och elden är nog tyvärr för långt bort... vi får se.

Jag älskar havet.... :-D

Kan man bli annat än lycklig med den här utsikten???
  

Äntligen var det då dags för årets stora händelse! Och vad är väl en bal på slottet...jo...alldeles, alldeles underbart! Det är vad det blev.

Allt som skulle gå rätt gick rätt, skulle man kunna sammanfatta det hela med. Brudparet strålade, gästernas humör var sprudlande så stämmningen var verkligen på topp. Hela tiden!

Ja, förutom en liten gäst då vill säga; Leo. Det var nog inte riktigt vad han väntat sig, han kände sig övergiven av precis allt och alla, vilket på ett sätt nog stämmer ganska bra, men inte av anledningar som han trodde lille prinsen. Han hade det verkligen jättejobbigt, men gjorde sina tappra försök att ha det roligt och kunde ju springa ut och in som han ville i den fantastiska slottsmiljön, så egentligen gick det ingen större nöd på honom. Han hade ju fått med sig så han kunde kolla på film och somnade sur men vaknade glad! Vi hade en mysig stund på morgonen då vi upptäckte att det fans plats att vi kunde gosa lite i samma säng om vi trängde ihop oss! Det gillades! Vi hade en bra pratstund och han sa att det "var den värsta dagen i hans liv, fast det var Malins bästa för han kände sig övergiven av henne som hon inte brydde sig om honom längre" så det var verkligen himlastormande känslor inuti den lille prinsen.

Men, men slutet gott allting gott...

Själv höll det på att bli en tidig kväll för mig då jag var på rummet för att natta Leo. Smärtan i mina fötter var obeskrivlig, men näe! Jag hade starka smärtstillande kvar sen op, så jag tog en och tog mig ner till festlokalen igen, dansade... kanske inte lika mycket som jag hade önskat att jag skulle ha orkat, men satte mig strategiskt på en stol nästan vid dansgolvet så jag kunde shejka loss lite sittandes, funkar ju det med... ;-) Ljudvolymen var ändå på tok för hög för mig så jag hörde absolut ingenting vad folk sa, och utomhus var det för kallt där övriga annars förde konversationer. Nä, så jag levde på mitt smärtstillerus och sippade på ett par drinkar för att bevara och föstärka det lite och satt där på stolen i min egen lilla verklighet. Härligt att se alla underbara glada människor som var samlade...

Hoppar lite i tidsordningen här för skriver som jag kommer ihåg det... Det var en rörande dag. Grät var 5:e minut kändes det som ibland. Mest var det tårar av glädje och lycka. Men mycket av saknad. Trots att det det gått så många år nu, men en dag som denna så gick det inte att undvika att se det tomrum dom lämnat efter sig, mina älskade föräldrar. Dom borde ha varit där. Så är det bara.

Jo, visst fanns känslan av dom där, men ändå. Det var säkert dom som såg till att när brudparet kom ut ur kyrkan var det strålande sol och ett par mjuka regndroppar som föll i brudens krona; Det ska ju betyda lycka. Det tror jag det kommer göra också.

Sen var det tårar av lycka, tårar av glädje. Att få se, och att precis ALLA verkar se att dom där två är verkligen perfekta för varann, se deras lycka. Det sprider sig, det blir man lycklig av...

Tja, man kan inte ha en mer perfekt helg än den som var!

Nu är vardagen här igen och Herr och Fru Brammefors befinner sig slappandes vid någon poolkant/beach i Egypten. Det är dom värda! :-D

Brudparet! Leo vick småstunder. Då var han glad...

Min vackra syster! Hon strålade och klänningen var ljuvlig...

Jag älskar den här bilden! Mest nöjd med den av alla jag tog. Malin får hjälp ut ur bilen av sin underbara vän Jeanette som fanns tillhands hela tiden (hennes andra två brudtärnor är suveräna de med) Glädjen, värmen, lyckan och så Eric som tittar lyckligt stolt på sin vackra Brud! *Lycka*

Leo var väldigt snygg iaf...

Har inte hittat så mkt bilder på mig själv ännu. Jag när jag håller mitt tal, som blev lyckat... :-)

Den här veckan har min Prins fått mycket motion! Dom har ett "gångprojekt" vilket innebär att hela skolan ska försöka samla ihop mil så att dom tar sig till Barcelona. Jag antar att deras studiebesök till Erkenlaboratoriet medvetet hamnade den här veckan, för då fick dom gå minsann. Leo kom hem efter besöket och var ganska så trött! "Mamma, idag har jag gått 7 km!" Det var nämligen 3 km från busshållplatsen till Labbet och så gick han hem ifrån skolan! Faktum är att han frivilligt har gått hem från skolan HELA veckan fast vi har en överrenskommelse att han får åka buss hem två dagar i veckan! Jag tycker min plutt är extremt duktig jag! :-D

Själv håller jag mest på att laddar för "balen på slottet" som äger rum till helgen och har nu föryngrat mig något genom att ta bort de gråa slingorna i kalufsen och resultatet blev bra. Jag har typ färgat håret en gång tidigare i mitt liv och fick då hjälp, men den här gången gjorde jag det själv!

Om håret trillar av i nån suspekt allergisk reaktion återstår att se, jag läste nämligen på förpackningen att man skulle göra en allergitest minst 48 h innan färgning! :-O

Det läste jag dock EFTER jag färgat håret... hmm. ;-)

Det gråa är borta iaf... :-)