... men kan inte hämta den förrns imorgon. Men snart kan det nog bli lite mer fotouppdateringar här. Kul.

Helgen förflöt i stillhetens tecken skulle man väl lugnt kunna påstå. Inte mycket gjort, förutom vila. Jag lagade mat 2 av 3 dagar och lyckas ändå vända det till något negativt?

Är lite less på att vara fast här i otillgängligheten. Hade tänkt ett besök i Norrtälje i lördags, men då måste jag åka klockan 10 eller 11 för annars går ingen buss förrns sen eftermiddag. Klockan 12 kände jag att jag hade velat åka iväg, men se nä det går ju inte då. Ibland suger livet extra mycket när man är billös...

Ja, ja. Kunde ju inte göra av med pengar som jag inte har, så det var väl bra.

I fredags fick vi fördjupa oss lite i livsåskådningsfrågor och det är ju lite intressant att få tänka till lite var man står med sina tankar egentligen.

Två uppgifter kring "mat och beteende" har jag framför mig. Har valt att fokusera på "Skafferiet" och "Ändra recept" . Först tänkte jag på "Här har du ditt kylskåp" men kom på att bara jag har saker hemma så kan jag faktiskt få till ätbara saker. Därför gäller det att se till att ha BRA saker hemma som jag kan få ihop nåt av. Och vill försöka lära mig att göra gott med couscous, matvete, bulgur och quinoa. Saker som jag gillar när jag blir bjuden på men inte riktigt vet hur man ska tillaga på bästa sätt, ja så att det blir smakrikt alltså.

Sen nästa grej som stör mig är att jag behöver följa ett recept slaviskt när jag väl går efter recept, och kan avstå från att göra när minsta grej inte finns tillgängligt. Göra det iform av en variant med alla ingredienser och en när vissa grundläggande inte finns tillgängligt. Kanske blir man klokare efter det...

Hoppsan vad fort dagarna går. Visst redan torsdag och inte ett vettigt ord skrivet!

 Jag tappade balansen där i början av sportlovet och nu tror jag mig vara upprätt igen. Tufft att prata om med kuratorn, men måste nog försöka idag när jag ska dit.

Känns nödvändigt och känner mig beredd...

För övrigt rullar allt på väldigt bra. Skolan och gruppen. Hemma med Leo. Det är harmoni. Ja, jag tänker faktiskt uttala dom orden högt. JAG BEFINNER MIG I HARMONI! Hör sen. Om nu alltings jävelskap vill bråka med mig som det brukar när jag säger sådant högt, så kan alltings jäkelskap dra nåt gammalt över sig. Jag tål. Känns det som...

Och våren. Och ljuset...ljuset! Är det inte underbart med ljuset?

Insikter under lovet?

- Att komma upp i hyfsad tid och få en någorlunda tidig start får resten av dagen att flyta på bra!

- Att planera och laga mat är verkligen ökentrist!

- Att släppa taget är svårare än svåraste svårt.

Vad har fungerat?

- Komma upp i tid.

- Motionen.

- Läsa.

- Måltidsordning.

Trött. Gonatt....

Idag har jag bakat. Bara för att ha något att göra. Liten stavgångspromenad. Solen sken, men jag var inte ute. Tomt. Öde. Trist. Idag har jag bara ätit tokigt. Igår var bra dock. Jag har läst klart "Konsten att vara snäll" och börjat på "Vägar till visdom" av Einhorn. Min nya idol. Snygg är han också. Och klok. Och snäll. Och vis.

Städa stod på agendan idag. Men orka. Fast jag kan ju städa senare. Inte som att jag kommer störa någon liksom. Imorgon ska jag tvätta och kanske, kanske får jag lite fikabesök imorgon på eftermiddagen. Om inte så är det ju snart söndag och då får jag åka och hämta min prins. Sen är det vardag och Äntligen är lovet över...

Jag vaknade vid 7:30 och då sken solen. Härligt tänkte jag och somnade om. Vaknade igen inte förrns 10:50. Herregud! Minns inte när jag sov så länge senast? Kan ha sin förklaring att jag visserligen somnade i soffan igårkväll efter sen hemkomst och (halvt)ofrivillig promenad från älmsta. Det var tur att kryssningen inte blev av idag som var planerad... för se det där härliga vädret har ju inte hållt i sig. Sitter och tittar ut på en grått och blåsigt Väddö. Minst tornado ser det ut att vara. Sitter i skolan så snart måste jag ta mig ut i det där eländet. Urk...

Jag vinkade av min lilla prins igår som flög från Bromma ner till Blekinge för att häls på farföräldrarna. Ett efterlängtat besök från båda håll! Över ett halvår sen de sågs. Leo var lite besviken att han bara skulle vara där nere i 5 dagar; Han är ju van att vara där längre. Men köpte väl tillslut att "få dagar är bättre än inga alls..."

Han var ensamt barn som skulle flyga den här gången och fick kliva ombord först. Och min snåla lilla son var helt överlycklig när han berättade att han minsann fått både chokladboll och dricka UTAN ATT GE NÅGRA PENGAR!

Jo, min avkomma är rent uta sagt snål. Han glömmer sina pengar när vi är och handlar och går med på att lägga ut för det han vill köpa och jag får pengar när vi kommer hem. Bara det att då hittar han inte plånboken och hoppas på att jag glömt bort det när han väl "hittar" den igen. Men se det har jag inte...

Idag har jag varit en riktigt surkärring och skrivit en såndär ilsken lapp, fast jag skrev under vem jag var. För hur kan man tro att man diskat klart i ett kök som flera personer delar på och inte torka upp efter sig i slasken? Ibland blir även jag förbryllad... Nåväl, jag skrev en liten påminnelse så att man slipper glömma att så är fallet. Hemskt snällt av mig egentligen...

Sportlov och ensam och uttråkad som fan...

Nu ska jag äta mat iaf...

Jag har rensat bort det där som stjäl min energi. Bort. Putsväck. Ajöken.

Snart beger vi oss mot flygplatsen för prinsen ska ut på äventyr! Till farmor och farfar som han inte träffat sen i Juni(?)! Gissa om det är någon som längtar?

Den har varit vidrig...

Jag måste titta på "Luftslottet som sprängdes" snart. För jag behöver lära mig. Att spränga luftslott...

...vilket är att blogga, enligt en god vän! ;-)

Det som framkallade panikkänslan igår var att åka rulltrappa nedför! Igår var jag alltså tvungen eftersom hissen var avstängd vid KTH när vi kom dit. Min första tanke var att "nehepp, det här går inte, vi får åka hem igen! Jag gör det inte!"

Leo såg min panik och försökte lugna mig: "Ingen fara mamma! Du kan åka, jag håller dig i handen!"  Min riddare...  

Visst värmdes mitt hjärta av de orden, men ångesten hade verkligen gripit tag i mig. Jag stod och stirrade på rulltrappan, på stegen och hur fort det såg ut att gå. Skräckbilder i huvudet hur jag trampar mellan två steg när jag kliver på och inte hinner rätta till för jag är så långsam och hur jag trillar framlänges och bara rasar nedför trappan och ja... bara dör! :-O

Jag kände paniken. Hjärtat som dundrade i bröstet. Tittade på mina handflator och tom såg hur fuktiga de blivit. Torr i munnen och hastig andhämtning. Kände ett släng av yrsel också.

Så började jag studera folk som klev på rulltrappan istället för stegen. Såg hur lugnt och stilla de klev på. Tittade jag på dem så gick det ju inte alls lika fort. Jag vet att jag klarar av att åka rulltrappa uppför om än med lite, lite obehags känsla, men vetskapen om att man ramlar uppför inte KAN resultera i ett lika ödestigert fall som nedför gör att jag vågar mig på det numer.

Jag påminde mig själv att min gång inte är lika besvärad numer och jag har bättre balans än för bara ett par månader sen. Så jag fokuserade på det och bestämde mig. Nu.

Och så gjorde jag det.

Leo väntade på mig nere på perrongen och gav mig tummen upp när han såg mig i rulltrappan.

Jag var matt när jag stod där i rulltrappan och panikkänslan släppte genast, men den där totalt euforiska känslan uteblev och jag kommer nog känna stort obehag de gånger jag tvingas till att ta rulltrappan. Fast lite skönt kändes det allt...

Läste mycket på bussen igår när jag åkte med Leo. Kändes bra. Läste klart "Hjärnkoll på vikten" (Martin Ingvar bla) och påbörjade "Konsten att vara snäll" (Stefan Einhorn)

Bokrean är ju igång så jag hann faktiskt med en sväng på Åhléns city efter jag lämnat Leo och innan jag skulle vidare ut till Väddö igen. Hade tänkt vara kvar i stan längre och ta sista bussen hem vid 21, men orken tog tvärslut, så det blev inget med det. Men orken brukar vara slut redan efter jag lämnat Leo, så lite framsteg är det allt. Tänkte på det vår härliga gympa lärare Karin sa i veckan: "Att ta bussen in och göra något som man tycker är roligt, som att promenera på muséer, utställningar, stadsvandringar får OCKSÅ räknas till den dagliga rörelsen!"

Jag får ju inte glömma det. Jag är ingen naturmänniska och jag kan ju vandra jättelånga sträckor i stan och bara titta vackra hus och fönstershoppa. Så har jag ju alltid gjort! Det räknas ju faktiskt också! Inte glömma det...

Har tränat stavgång och kanske, kanske blir det en tur på motionscykel. Har fått ett nytt ställe uppriggat, som kan funka bättre. Får se om jag ger mig på det. Annars är det en av utmaningarna under Sportlovet! Jo, så lyxig tillvaro har jag att jag har sportlov!

Sådär, nu har jag fokuserat en lång stund på det viktiga... eller hur? :-)