Vilka har tid och lust att komma? :-)

Har gått ner 9 kg sen Op dagen och det känns INTE bra! För jag vet att jag fått i mig för lite och känt mig yrslig. Magen verkar dock ha stabiliserat sig så jag mår inte illa längre så det går väl lättare att få i sig nåt mer nu. Men jag har verkligen ingen fantasi vad gäller soppor. Nåväl, en vecka kvar och på måndag hoppas jag få hjälp från köket...

Jag har gått ner 27 kg sen jag kom till Väddö! För att hinna med är det inte bra, fast visst finns ett visst mått av berusning; har nog aldrig gått ner så mycket i vikt förut, så nog har jag uppnåt ett trendbrott iaf. Och procentuellt sett är det inte så mycket.

Finns lite tankar från 21/10 och 22/10 som jag överfört från handskrivet... :-)

Har varit hemma på Väddö i 2 dagar nu men har inte orkat skriva. Jag mår över förväntan bra och operationen gick utmärkt. Jag käkar smärtstillande för det behövs och har inte haft det minsta ont egentligen så det är superskönt.

Det är lite jobbigt med "flytet" får jag lov att erkänna... men det är ju bara 1 två veckor, sen är det puré och sen får jag äta vanlig bra mat!

Håller på att skriva operationsberättelse.

Tackar för alla tankar och tumhåll! Det hjälpte! :-D

Vakande på morgonen innan nattpersonalen var inne och tog tempen, vilket innebär att jag vaknade en bra bit före 6. Hade duschat noga kvällen innan och skulle göra detsamma nu på morgonen, behövde dock inte tvätta håret eller använda nån specialtvål, gick bra att använda sina egna produkter. Skönt. Fick in tops för att naveln var väldigt noga att rengöra. Försökte så gott jag kunde.

Duschutrymmet var ju stort och bra men kändes ändå konstigt att blöta ner toan och allt som stod löst där, men antar att ha duschdraperi är som att ha en bakterieodling.

Efter duschandet placerade jag mig i sängen igen och väntade, trodde ju att jag skulle få åka ner snart, men så blev inte fallet. Jag fick dropp med vätsketillförsel för att jag varit fastande så länge och fick ju inte ens dricka nåt. Fast sen satte dom in en massa piller jag skulle ta (alvedon tror jag, minns inte..) och så hade jag ju fått order att ta blodtrycksmedicinen som vanligt, så några munnar vatten fick jag ju i mig.

Vid 11 tiden kom dom och sa till att dom var redo för mig på operation, så då fick jag nån jätterolig spruta med smärtstillande i förebyggande syfte. Det snurrade rejält på färden ner...på ett mycket behagligt sätt dock!

Väl nere blev jag placerad i salen Pre-op, där man blir "preparerad" inför operation. Nu skulle det där momentet som jag inte direkt sett fram emot men tvingat mig till att verkligen gilla läget; Bli intuberad i vaket tillstånd! Vad innebär då det? Jo, få en slang nerkörd i lungan medans man fortfarande andas själv! Tjoho liksom. Kan ju komma på en hel del saker som känns en gnutta roligare om man säger så. Men, men... säkerheten framförallt, MIN säkerhet därför var det bara att bita ihop.

Slangen skulle ner genom näsan och jag skulle bli bedövad i svalget för att slippa känna så mycket. Så första steget i denna bedövningsprocess var att få en ca 40 cm lång smal gasbinda indränkt i nån tjusigt blå smärtstillande och luftrörsvidgande substans uppkörd i näsan så långt det bara gick! "Det blir bättre och lättare sen!" sa narkosläkaren hurtigt och fortsatte längre och längre in... sista snutten klippte dom faktiskt av så jag hade inte allt inproppat i näsan...

Steg två var att inahalera smärtstillande genom en inhalator för att bedöva halsen. Kändes väl bra till en början tills det började kännas som när man har halsfluss och är sådär tjock i halsen så man inte kan svälja. Och så var det svårt att andas! "Bra! Då tar det som det ska!" var det man fick höra då! Inte så trevligt...

Efter ett tag gick det lättare att andas men jag hade ingen känsel ens i munnen längre. Skitskumt.

Tillslut var det då dags att bli inrullad till det allra heligaste; Själva operationssalen. Då var det dags för gymnastik. Då skulle jag nämligen förflytta mig själv från sängen till operationsbritsen. Eller först fick jag kränga av mig trosor och strumpor och skjorta i sängen, för ingen hade varit snäll att upplysa mig om att det nog var onödigt att ha på sig detta ner till op. Det gick väl, men var besvärligt. Jag tog mig över till op-bordet som var väldans smalt. Fick en filt på mig och sen kom narkosläkaren med slangen...

Hon skulle föra in den försiktigt och se att den var på rätt ställe precis ovanför lungan är det väl och inte i, men så fort den var på plats skulle dom "släcka" mig. Det kändes inte så mycket i början vid införseln, men sen längre ner... jag ville hosta och kräkas på samma gång, men lyckades på nåt sätt hitta andningen och slappna av så det gick bra. Det kändes nog som det gör för astmatiker vid ett astmaanfall kan jag tänka. Sen minns jag bara att dom sa "Nu är den på plats! Nu får du sova!" Bonk! Så var jag borta...

Nästa jag minns är när jag ligger på uppvaket och nån som säger: "Nu får du vakna, Maria" Och sen: "Glöm inte bort att andas nu!"

Ganska snart efter jag vaknat fick jag en telefon i örat och det var bror som ringde, då var jag fortfarande groggy. Men sen piggnade jag på mig rätt snabbt och kände mig väldigt pigg. Hade fått en PCA pump inkopplad som jag fick kontrollera själv, genom att trycka när det kändes som det gjorde ont. Måste verkligen berömma smärtlindringen för jag har verkligen inte haft det minsta ont, utan känt att det varit påväg att släppa. Jätteskönt och positivt faktiskt.

Dom började operera 12:45 och var klara 15:15 och enligt journalen så var "knivtiden" 110 minuter och jag förlorade endast 20 ml blod. Så jag antar att man måste betrakta det hela som en synnerligen lyckad operation!

Vid 11 tiden den 23/10 var jag uppe på avdelning K74 igen.

Fortfarande pigg! Och det har hållt i sig... *peppar, peppar*

Kirurgen har precis varit här. Jag hade som vanligt inga frågor när dom stressar som dom gör. Han frågade om jag vill göra både steg 1 och 2 om det blir aktuellt med öppet snitt. Dvs både sleeve och GBP samtidigt. Vilken fråga att få så här sekunderna man ska rullas ned på OP?!?! :-O

Jag visste inte sa jag och han sa att han tar det beslutet om det blir aktuellt. Skönt...

Det är kirurgen som jag träffade för 2,5 år sen som ska operera mig iaf; Mikael Wirén. Det känns skönt. Han inger ett väldigt förtroende och utstrålar kunnighet. Det gillar jag...

Har pratat med prinsen nu på morgonen iaf. Han låter orolig, men säger inget. Mitt hjärta!

Försökte låta så positiv och lugn som möjligt i telefonen.

Jag känner att mamma är med mig. Det är hon som skänkt mig lugnet och Peter sa igår att det hörs att jag fått livsgnistan tillbaka. Det kan nog stämma...

Detta är som att födas på nytt. Vakna upp med nya förutsättningar, men vilken tid den här resan har tagit, att nå fram hit som bara är början. Men vilken start...

Kunde sova hyfsat bra inatt. Känns skönt. Sitter i fåtäljen just nu och väntar. Blev inte nr1 som dom sa igår utan nr2 så man kan inte säga riktigt när det blir av, kanske efter 11.

Jag välkomnar smärtan för den är tecken på liv...

Snart är det dags.

Nu var nattpersonalen just inne och prsenterade sig. Har blivit stucken för blodprover, tagit blodtryck och blivit vägd. Tog en himla massa rör med blod. Fick en fragmin spruta i benet.

Har druckit 2 koppar kaffe och pratat i telefon med Cathrine och Fotograf Peter. Han predikade som vanligt, men det finns ingen annan som kan överösa mig med så mycket positivt om min person, så det går att lyssna på med jämna mellanrum, och ikväll kunde det ju behövas...

Hann inte ringa till min lilla prins pga av provtagningar och samtal, men hinner det på morgonen imorrn. Min plutt...

Det driver mig framåt och fyller mig med positiv energi att tänka på att min prins kan bli ensam i världen om nåt händer mig: Jag ska fan inte dö! Nu börjar livet på riktigt. Nu vet jag vad som är sant, äkta och värdefullt. Jag är inte rädd att möta mig själv längre. Jag är redo...

Jag SKA lyckas.

Jag kommer att lyckas.

"Vi ligger på gräset Leo och jag. Det är sommar. En ljummen vind smker våra kinder och rufsar om håret på oss. Vi skrattar och har nyss käkat picnic. Våra cyklar står brevid oss. Vi reser oss och kliver upp på våra cyklar och tar oss ner till stranden...Lycka."

Det gick bra att lämna Leo. Trodde jag skulle börja grina när dom gick iväg, men lyckades hålla mig...

Kom till Huddinge redan vid 17 tiden så jag passade på att hämta ut mediciner så jag har nu åter Kåvepenin i kroppen vilket känns skönt.

Kom upp och in på avdelningen och behövde inte ens presentera mig! Det har sina fördelar att skilja sig från mängden ibland faktiskt. Klockan var bara 17:30 och jag skulle egentligen inte vara där förrns 18, men mit rum var färdigt! Har fått EGET! Finns TV som man kan hyra! Jäkla sätt. Svindyrt, men hur fördriver man tiden annars?

Har varit här i ca 1,5 h och vet inte riktigt vad jag ska göra? "Min" sköterska har inte varit och presenterat sig ännu, men hon kommer väl snart...

Av någon anledning så släppte lite av min oro när jag nyss såg en riktigt stor kille passera i korridoren. Då äntligen känns det att jag är på rätt plats.

Dom kan.

Dom vet....